KYRKOKRÖNIKA Av docent ÄKE V. STRÖM Året 1958 var ett kyrkodebatternas år. Inte på mycket länge diskuterades så många religiösa och kyrkliga problem så allmänt och så offentligt, även av människor och kretsar som annars knappast visar påfallande intresse för dessa ting. Liksom man på 300-talet lidelsefullt diskuterade på torg och gator, om Sonen var av samma eller liknande väsen som Fadern, så tog man under år 1958 i de vidaste kretsar lidelsefullt del i rent teologiska debatter, t. ex. om utgestaltningen av kyrkans ämbete. Låt oss först nämna några av de ”mindre” debatterna. De började den 25 januari med Högerns ungdomsförbunds konferens i Stockholm, där överläggningsämnet var kyrkans väg till folket och där man från olika håll belyste möjligheten att brygga över klyftan mellan kyrka och folk. Dagen därpå slängde pastor primarius Olle Nystedt ut en brandfackla vid en kyrkodag i Eskilstuna, där han i ett föredrag om ”Prästkyrka — folkkyrka” gjorde ett fränt angrepp på den högkyrkliga riktningen. I den följande livliga presspolemiken frågades bl. a.: ”Varför värnas det så intensivt emot högkyrklighetens s. k. ’nya seder’ inom kyrkan i vårt land, då dessa seder väl strängt taget är av äldre och ädlare ursprung (urkristet och medeltida) än de som småningom genomförts under påverkan av liberalteologien och därav följande allmänna tendenser till upplösning och likgiltighet?” (SvD 30/1.) Livliga studentdebatter med kyrkligt och teologiskt ämne ägde under våren rum i Uppsala. Universitetets aula var vid två tillfällen i det närmaste fylld. Den 27 januari företrädde professorerna Ingemar Hedenius och Hjalmar Lindroth olika ståndpunkter i frågan om teologien är vetenskap eller ej. Då en av språkprofessorerna i ett inlägg låtit undslippa sig, att prästens uppgift bestode i att ”hjälpa gamla kärringar att dö” men studentprästen Fredrik W. Sidwall replikerat, att till denna sköna uppgift också komme glädjen att hjälpa unga människor att leva, inträffade det märkliga, att pastorn fick en även för ett studentauditorium ovanligt stormande applåd, som kom professorn att be om ursäkt. Den 14 februari inledde fru Ester Lutteman, docenterna Ruben Josefson och Bertil Gärtner samt pastor Eric Grönlund en diskussion om ”Kyrkans kris”, där särskilt den liberala teologien var på tapeten. I studenttidningen Ergo förekom ett angrepp på studentprästtjänsten med argument i följande stil: ”Behovet att få samtala med en präst ligger inte inom den studentsociala sfären.” En riksdebatt med allvarlig syftning gällde skolans morgonböner. Ett par elevorganisationer hade i religionsfrihetens intresse skrivit till skolöverstyrelsen och begärt morgonbönens avskaffande. Skolöverstyrelsen hävdade, att både målsmanna-föreningar och elever i regel är gynnsamt inställda till morgonbönerna i nuvarande form, varför en ändring vore opåkallad. En undersökning bland lärare på enhets-skolans högstadium visade, att man föredrog gemensamma morgonböner av facklärare framför särskilda andakter i varje klass. Överstyrelsen gjorde i sin tur ett angrepp på kristendomsämnets timantal, vilket emellertid avvärjdes av regeringen. Utan nämnvärd diskussion försiggick däremot kyrkans skiljande från skolan den 1 juli. Då upphörde domkapitlens handläggning av skolärenden, biskoparnas egenskap av efori vid läroverken, kyrkoherdarnas närvaro-, yttrande- och förslagsrätt i folkskolstyrelserna. Som mellaninstans i folkskoleärenden inträdde en nyinrättad länsskolenämnd, och prästens självskrivna befattning med kristendomsundervis-ning, lärartillsättning och skolavslutningar upphörde. Ute i bygderna, där prästen 10 145