MUSIK OCH DANS Av KAJSA ROOTZÉN På hösten 1958 hade jämnt tvåhundra år förflutit sedan Johan Helmich Roman, ”den svenska musikens fader”, gick ur tiden. Detta sekularminne blev givetvis beaktat, men firades knappast i så stor utsträckning som väntat. Anteciperat i Hälsingborg med en Romankonsert under vårterminen markerades det i Stockholm vid Musikhistoriska museets första kammarmusikafton för hösten och sedan i november, själva jubileumsmånaden, med en av radion anordnad minneskonsert i Börssalen samt en i Klara kyrka — det var allt. Frånsett att ett symfoniprogram i Malmö och ett i Norrköping upptog vartdera ett Romanverk koncentrerades firandet i övrigt till enstaka kyrkokonserter på skilda orter, såsom t. ex. Borås, Höganäs och Ryssby. På det hela taget verkade det inte särskilt eftertryckligt utan snarare något njuggt — vilket skulle kunna tas som ett bevis för att känslan för tonkonstens inhemska klassikertraditioner i vårt land ännu inte är så utvecklad som den borde vara. Vad som under senare år däremot märkbart utvecklats är musikinstitutionernas intresse för moderna aktualiteter och för mer eller mindre radikala experiment, bl. a. på den elektroniska tonproduktionens område. I det hänseendet har den svenska publiken — eller åtminstone en del därav — framför allt tack vare sådana radioserier som Nutida Musik och ”Nattövning”, men även genom Fylkingens verksamhet, blivit betydligt snabbare orienterad än förut om kontinentala strömningar. Ingvar Wixell som Figaro i ”Barberaren i Sevilla”, och Kerstin Meyer som Dido i Berlioz’ "Trojanerna” på Kungl. Teatern. 12 177