TEATERÅRET Av PER ERIK WAHLUND Den svenska scenkonstens expansion fortsatte i stort sett även 1958, trots profetiorna om övermäktig konkurrens från televisionen. Dramatiska teatern visade sig ha hållit till jämnt femtio år i det pösiga jugendpalatset vid Nybroplan och högtidlighöll jubileet på två sätt, dels genom att ge Molières Don Juan, dels genom att stänga stora scenen för en genomgripande reparation. Festföreställningen blev i Alf Sjöbergs regi och med Jarl Kulle och Anders Henrikson i de stora rollerna en glansfull demonstration av nationalscenens resurser, under det att G. B. Shaws segdragna tjechovparafras Hjärtekrossare (Heartbreak House) snarare formade sig till en antiklimax före byggnadssnickarnas intåg. Alf Sjöberg fick flera tillfällen att visa sitt dynamiska regissörstemperament. På lilla scenen studerade han in Arthur Millers brooklyntragedi Utsikt från en bro med Lars Hanson i den centrala uppgiften och nådde ett halvår senare en av sin verksamhets alptoppar med en skön och grym inscenering av den sällsynta shake-spearekomedien Lika för lika, där Gunn Wållgren, Anders Henrikson och icke minst Georg Rydeberg skördade ampla lovord. Av Dramatens övriga regissörer tog Olof Molander hand om Claudels katolska problemdrama När dagen vänder och Bengt Ekerot om två enaktare av Eugene O’Neill, den tidiga Kejsar Jones — med Anders Ek som negerpotentaten — och den mycket sena Hughie, en postum variation på temat livslögn och alkoholism. Bengt Eklund kreerade titelrollen och gjorde det så övertygande att han belönades med Svenska Dagbladets Thaliastipendium. Anita Björk och Jarl Kulle i Molières "Don Juan”, Dramatens jubileumsföreställning. 184