Repertoarpolitiken på annexscenen Alléteatern gick uppenbarligen ut på att vidmakthålla skådebanans rykte som hemvist för habil underhållning. Största publiktycket hade William Gibsons Två på gungbrädet, som senare också togs upp i Göteborg och Malmö; den unga Catrin Westerlund nämndes efter premiären som Kulles vederlike på spinnsidan. Mindre avgjord blev hennes framgång i Sofokles Elektra, som i något överpopulariserat skick lyckliggjorde en rad av huvudstadens förortsscener. De stockholmska privatteatrarna vinnläde sig mer än någonsin om s. k. lång-körare och celebra gästspel. Intima teatern presenterade Max Hansen i ett österrikiskt sångspel, Lilla teatern vågade sig med bistånd av den frodige norske naturskådespelaren Claes Gill på salig Holberg, och V asateatern utnyttjade national-scenens friställda arbetskraft så listigt att hela familjen Tidblad—Westergren kunde placeras i ett anglosaxiskt lustspel av obetydlig intelligens, Silverbröllop. De små källarscenerna förde en tynande tillvaro, men tillkomsten av landets första marionetteater — direktion Michael Meschke — kompenserade i någon mån overksamheten. Av skådebanorna ute i landet tycktes Malmö stadsteater under våren ha vissa svårigheter att hävda sin hegemoni. Excentriska nyheter som Marcel Aymés Månfåglarna och Friedrich Dürrenmatts Herr Mississippis äventyr mottogs med utpräglad tvehågsenhet av kritik och publik. Ett entusiastiskt mottagande fick däremot Ingmar Bergmans trolska iscensättning av sin namne Hjalmars Sagan, en halvglömd svensk klassiker i Mussets och Maeterlincks anda. Ingmar Bergman svarade också för höstens två remarkablaste premiärer, Goethes Faust i urversion med Max von Sydow som Faust och Toivo Pawlo som Mefistofeles — och gamla hederliga Värmlänningarna i en upplaga, där regissören visade sig ha läst betydelsefulla ting mellan raderna. På Intiman hölls som vanligt en dristig linje; om den pratsjuka symboliken i William Saroyans Världen är vi (The Cave Dwellers) skar sig åsikterna, under det att Bertil Schütt vann en odisputabel skrattsuccé med sitt bidrag till den absurda teatern, tragikomedien Änkan. På Göteborgs stadsteater kunde man urskilja en egendomlig förkärlek för dramatiserade romaner. En amerikansk scenversion av sydafrikanska rasproblem, sådana de avspeglas i Alan Patons indignationsroman Brockfågeln (Cry, the Belo-ved Country), följdes raskt av en kondenserad Anna Karenina med gästspel av Gertrud Fridh; tendensen breddades ytterligare med en dramatisering av Thomas Wolfes självbiografiska utvecklingsroman Se hemåt ängel!. Tyvärr efterlämnade ingen av dessa konstprodukter något varaktigare intryck. I övrigt kan bokföras att Per Aabel under hösten gästspelade i Holbergs Maskerad, iscensatt av Göran Gentele. Beaktansvärda händelser på studion var Keve Hjelms fina och personliga giv av Shaws Candida och Jan Olof Strandbergs fullfjädrade soloprestation i det fräna franska lustspelet Ägget. Olof Bergström debuterade som regissör med Molières Den girige, där situationskomiken framhävdes på karaktärsskildringens bekostnad och Bertil Anderberg var en alltför mänsklig Harpagon. Idogast av de mindre scenerna var Uppsala stadsteater, som under året hann med icke mindre än femton program. Att kvaliteten blev lidande på denna massproduktion var knappast överraskande, och den unge teaterchefen Carl-Axel Heiknert fick ett ganska bekymmersamt år. Till de solidare föreställningarna hörde Saroyans sjukhusfantasi Så länge vi lever (Don’t Go Away Mad) och Shaws Pygmalion, båda i Heiknerts egen regi. Två inhemska original, Si jägarens öga av Hans Hergin och Fort Christina av pseudonymen Henrik Lundblom, bidrog knappast till att höja den svenska dramatikens anseende. Norrmannen Johan Bor 185