FILMÅRET Av ELLEN LILIEDAHL Det hårda ekonomiska klimatet för svensk filmproduktion visade under året icke tendens till bättring, även om publiknedgången icke var lika markant som under senare delen av 1957 utan föreföll ha stagnerat. Men antalet premiärvisade svenska filmer understeg för första gången sedan totalstoppet för några år sedan genomsnittssiffran och stannade på 26. Den allmänna meningen på producenthåll var också att utsikten att över huvud taget kunna vidmakthålla en kvali-tetsproduktion med en fortsatt 38-procentig nöjesskatt på biljettintäkterna ter sig ytterligt mörk. Den svenske filmman, som mest lockades av utländska anbud men likväl ståndaktigt höll fast vid sin önskan att stanna hemma och arbeta med den skådespelar-ensemble han betraktar som nödvändig för sin framgång, var Ingmar Bergman. Hans namn flög över världen och blev berömt, hans filmer visades och belönades i olika sammanhang och han själv kunde som sagt välja och vraka bland anbuden. De två nya verken av hans hand under 1958 visade heller ingen avmattning i skaparkraft och formvilja. Sinsemellan ytterst olika var Ansiktet typisk för sin upphovsmans magi och mångtydighet, hans förmåga att skapa lokal- och tids-atmosfär, overkliga och ohyggliga stämningar likaväl som lättsinniga muntrationer, allt i formidabel bildkoncentration, medan Nära livet visade en Ingmar Bergman Edvin Adolphson och Åke Fridell i ”Bock i örtagård” samt Birger Malmsten och Erika Remberg i "Laila”. 192