och fred, där särskilt masscenerna från slagfälten och napoelonarméns dystra återtåg genom den ryska vintern väckte respekt för regissörsveteranen King Vidors rent strategiska kompetens. I allmänhet stod dock den yttre ”storheten” knappast i överensstämmelse med innehållets värde. Till de motivmässigt kvalificerade hollywoodfilmerna i klanderfritt utförande hörde främst Kedjan, en Stanley Kramer-film av utomordentligt dramatisk koncentration och expressivitet, vars spännande handling byggdes över ett stort mänskligt tema: broderskapet mellan vit och svart, samt Ärans väg, en krigsfilm av det omutliga och avslöjande slaget, en av de få alldeles utan förstucken glorifiering av en meningslös blodsutgjutelse. En tendensfilm med både styrka och skönhet var Jordens salt, som behandlade en gruvarbetarstrejk i New Mexico med hederligt patos. Bland årets underhållningsfilmer kan nämnas den läckra och lustiga musical i färggrann men artistisk dekor som spunnits över Colettes Gigi, den likaledes färgvackra och romantiska Sayonara i japansk miljö, den råbarkade men dekorativa Vikingarna samt Åklagarens vittne, en ovanligt elegant skriven och spelad kriminalkomedi. Gränsen mellan amerikanskt och engelskt var svår att dra i ett par av årets större inspelningar. Men Bron över floden Kwai, inspelad på Ceylon och i engelska ateljeer i regi av engelsmannen David Lean och med Alec Guinness som mest framträdande stjärna segrade dock främst under brittisk flagg. Ståtligt men stramt upplagd, föredömligt spelad kommer den i allra första raden bland de många äventyrsfilmer från den asiatiska krigsskådeplatsen som gjorts under årens lopp. Producenten-regissören Anthony Asquith svarade för en annan av årets brittiska storfilmer, Order att döda, en thriller i Graham Greene-klass kring utbildningen av krigsspioner, vars yttre spänning väl balanserades av den inre. En imponerande skicklig rekapitulation av Titanics undergång, hållen i den dokumentäriskt korrekta och känslomässigt återhållsamma anda som utmärker engelsk film av denna art, fullständigar listan på lödiga brittiska inslag i repertoaren. Från Frankrike anlände under året anmärkningsvärt många underhaltiga filmer, men ur mängden av lättgods, spekulerande i sex och raffel, särskilde sig som vanligt några mänskligt och artistiskt värdefulla alster. Dit hör främst särlingen Robert Bressons En dödsdömd har rymt, en starkt suggestiv berättelse från ockupationen, ett enmansdrama från en fängelsecell i Lyon som balanserade spänning och skräck i ett beundransvärt grepp. André Cayatte fortsatte sitt upprörande räfst- och rättar-ting med den franska rättvisan i Någon måste dömas och Julien Duviviers förnämliga signum kännetecknade Oss älskare emellan, en dramatisk komprimering av Zolas fräna borgerliga sedeskildring i Pot-Bouille, detaljrikt inscenerad, elakt upprymd och chockerande. Den italienska importen var för året av mindre intresse med ett undantag: Vita nätter, Luchino Viscontis stämningsrikt och artistiskt omdiktade Dostojevskinovell vars artificiella overklighet motverkades av Maria Schells levande värme i huvudrollen. Sovjetfilmen representerades av några få men märkliga produktioner. Främst den i bild, dekor, färg och tidsstil fint träffade Don Quijote, desto märkligare som denna ryska film kompromisslöst och ärligt förhärligade den otidsenlige individualisten och idealisten i Cervantes riddare av den sorgliga skepnaden. Något lång, tung och kaotisk men med utomordentliga enskilda bildsekvenser, myllrande rik och mustigt jordnära framstod filmupplagan av Sjolochovs Stilla flyter Don. Bland årets mångahanda men skäligen obetydliga tyska lustspel och komedier lyste Svindlaren Felix Krull efter Thomas Manns roman som en solitär, präglad av elegans och osvikligt god smak i sin återgivning av det glada lättsinnets tid kring sekelskiftet. 194