Bertil Malmberg Otte Sköld diktning i urval och översättning, memoarverk m. m. Han fick 1936 De Nios stora pris och kallades i april 1953 till innehavare av stol nr 18 i Svenska akademien efter Gustaf Hellström. I Svenska Dagbladet tecknade Åke Janzon Bertil Malmbergs diktargärning med bl. a. följande ord: ”En lång och överväldigande rik diktargärning blev Bertil Malmberg förunnad. Det har gått 50 år sedan den nittonårige studenten debuterade med sin första diktsamling och han återkom med ytterligare två i snabb följd utgivna diktböcker ”Uppgörelse och löften” och ”Dåd och dröm”. — I ”Atlantis”, den stora diktsamlingen från 1918, dominerar ett huvudmotiv i Malmbergs diktning, konflikten mellan jordeliv och skönhets-liv. — En nära 10-årig vistelse i München fram till 1926 blev av oerhörd betydelse för diktaren, den gav honom den förtrogenhet med modern europeisk kultur och tysk problematik som långt senare skulle bära frukt i hans djupt personliga och sällsynt levande essayistik. — ”Dikter vid gränsen”, som kom 1935, klargjorde att Bertil Malmberg var en av våra största poeter, dessa mörkt glansfulla strofer, där distansens, svårmodets och ödslighetens diktare målade med överlägsen symbolisk konkretion och med svidande högtidligt hån. — Diktböckerna från 40-talets slut ”Under månens fallande båge” och de därpå tätt följande blev dock en chock för Bertil Malmbergs läsare och beundrare. Av de praktfulla femtaktiga jamberna fanns ingenting kvar, den konstfulla versen var sönderbruten i korta rader, den överdådigt praktfulla glansen av ädelstenar ersatt av månens enkla reflexer. Bertil Malmberg blev till sist något annat än en poet för skön-hetsdyrkare. Särskilt överväldigande är hans nya diktning i ”Men bortom marterpålarna”, som är den mest upprörda bok han skrivit, därför att upprördheten där gäller människans väsen, människan som krönt en mångtusenårig karriär med Auschwitz och Belsen. I högre grad än någon skald i sin generation hade Bertil Malmberg de yngre åldrarnas öra. De upplevde honom inte som någon främmande storhet ur ett förflutet utan som en samtida. Som essayist och kritiker vände han sig dock på senare år till det förgångna, ägnade sig åt översättningar av Baudelaire, Hölderlin och Goethes Ur-Faust och åt studiet av de svenska klassikerna. Otte Sköld Överintendenten och chefen för Nationalmuseum, konstnären Otte Sköld, avled den 7 november på Ersta sjukhus, där han vårdats under hösten. Han var vid sin bortgång 64 år. Född i Wuchang i Kina, där fadern verkade som missionär, till 264