bringade han sina barndoms- och första ungdomsår i Kina, innan han började studera konst, studier som förde honom till Frankrike, Italien, Spanien, Holland och Nordafrika. Efter några år av intensiv konstnärlig verksamhet i Paris öppnade han egen målarskola i Stockholm 1928, vilken han drev till 1949. T. f. professor vid Konstakademien 1932 var han ordinarie professor 1938—1942 och var Konsthögskolans direktör från 1941 till 1950, då han blev överintendent och chef för Nationalmuseum. Bland hans större monumentalverk kan nämnas fresken Folkvisan i Göteborgs konserthus, mosaiken Avskedet, Skogskyrkogården i Stockholm, Flickan och den döda fågeln i Malmö krematorium m. fl. Han finns representerad med verk på Nationalmuseum, i Oslo, Hamburgs och Lybecks museer, i Ateneum i Helsingfors, i Venedigs museum, i Luxembourgmuseet i Paris m. fl. museer. Om Otte Skölds gärning som konstnär och museichef skrev i Svenska Dagbladet dr Gotthard Johansson bl. a.: ”Otte Sköld fick, innan han gick bort, avsluta den museigärning, som fyllde huvudparten av det sista årtiondet av hans liv, med förverkligandet av en länge närd dröm, invigningen av Moderna museet. Tillkomsten av detta museum betecknar utan tvekan Skölds största och mest förblivande insats som chef för Nationalmuseum, och han kan därmed sägas ha fullföljt vad en konstnär och museichef, Richard Bergh, på sin tid påbörjade genom skapandet av de samlingar, som nu fått ett stadigvarande hem. Bergh flyttade den moderna konsten in i museet, men Sköld verkade i hans anda, när han flyttade den ut i en egen byggnad. Otte Skölds verksamhet vid Konstakademien sammanföll med dennas förvandling från en konservatismens högborg, bekämpad redan av 80-talets opponenter, till en samlingspunkt för den unga radikala konstnärsgeneration som följde efter dem och som i motsats till de ursprungliga opponenterna inte ville avskaffa hela institutionen utan föredrog att erövra den inifrån. I denna förnyelse blev Sköld med åren alltmer den drivande kraften främst tack vare sina bland konstnärer sällsynta administrativa och organisatoriska egenskaper, som för övrigt togs i anspråk för en mängd uppgifter inom det offentliga konstlivet. Men denna utåtriktade verksamhet tog mycken tid och det som fick sitta emellan var hans eget måleri. Visserligen fortsatte han att måla även sedan uppdragen hopats, och flera av hans stora monumentaluppgifter faller under hans senare år. Men hans verkligt aktiva tid som konstnär inföll dessförinnan och kanske kan man betrakta 20-talet som kulminationsperioden.------Ju mer som åren gått har jag lärt mig att uppskatta de bestående värdena i den nålfina precisionen, klarheten och renheten i de parisiska hustak, de samtidshistoriska barscener och de miniatyrporträtt av konstnärskamrater och vänner, som Sköld skapade under detta årtionde. De står som hans mest personliga insats i svenskt måleri. Men kanske ändå inte... Redan 1920 målade han en svensk midsommardans, en liten miniatyrartad målning, så saklig och enkel, så osentimental, men ändå med en sådan hemlig skälvning i det nästan demonstrativt kärva föredraget, att själva tonen talade om ett personligt engagemang. Den har några, inte många, men genom åren utspridda paralleller i hans måleri, av vilket de, synes åtminstone mig, i sin yttre anspråkslöshet representerar den allra mest oförstörbara delen.” Gunnar Danielson Landshövdingen i Stockholms län, förutvarande statsrådet Gunnar Danielson, avled den 18 september på S:t Eriks sjukhus i Stockholm vid 57 års ålder. Han var född i Stockholm, blev jur. kand, vid Stockholms högskola 1927, assessor i Svea hovrätt och hovrättsråd 1942. Åren 1939—1944 var han byråchef för lagärenden i justitiedepartementet och inträdde sistnämnda år i regeringen som konsultativt statsråd, från 1947 med uppdrag att handlägga frågor om rationalisering av den civila förvaltningen. Han utnämndes 1952 till landshövding i Stockholms län. Åren 1949—1952 var han ordförande i Svenska fotbollförbundet och 1945—1947 regeringens representant i Riksidrottsförbundets överstyrelse och förvaltningsutskott. Hans Davide Förre överläkaren vid Stockholms sjukhusdirektions bakteriologiska laboratorium professor Hans Davide avled den 27 februari i en ålder av 69 år. Han var född i Stockholm, blev med. dr 1925 och docent i bakteriologi och epidemiologi samma år. Från 1919 till 1934 var han laborator vid statens bakteriologiska laboratorium och blev sistnämnda år överläkare vid sjukhusdirektionens bakteriologiska laboratorium. Han fick 1947 professors namn och blev 1955 emeritus. Genom hans arbete nådde den mikrobiologiska verk- 265