FJÄRDE REPUBLIKENS FALL Av redaktör SVEN BERGER I Frankrike var 1958 ett omvälvningarnas år. Den fjärde republiken, försvagad av tätt upprepade regeringskriser, finansiella svårigheter och militära operationer i Indokina och Nordafrika, sattes i maj månad på avgörande prov och bröt samman. Några av de mest kritiska dagarna syntes landet hotat av inbördeskrig, men den franska nationen undgick en sådan katastrof. Under dramatiska omständigheter uppgav nationalförsamlingen sin ställning som ”regerande parlament” och lät general Charles de Gaulle — krigsårens starke man — bilda ett kabinett med utomordentliga maktbefogenheter. Politiskt sett skedde redan därigenom ett regimskifte, och detta fullbordades konstitutionellt under årets andra hälft, då fransmännen vid folkomröstning antog en ny författning och sedan valde de Gaulle till president för femte republiken. På våren hade det alltmer oroande läget i Algeriet häftigt debatterats. Samtidigt hade Frankrikes konflikt med Tunisien, som var nära förknippad med den algeriska, förvärrats till följd av svåra gränsintermezzon. I april föll Félix Gaillards regering; huvudanledningen var meningsskiljaktigheter, som uppstått därför att Gail-lard gjort sig beredd att förhandla med den tunisiske presidenten Bourguiba på basis av förslag från en amerikansk och en brittisk emissarie (beteckningen medlare hade på fransk sida undvikits av prestigeskäl). Regeringskrisen blev långvarig och ansågs ovanligt allvarlig. Sedan flera politiker redan givit upp försök att bilda en ny ministär, gick budet till folkrepublikanen Pierre Pflimlin. Dennes chanser verkade mycket ovissa; vad man väntade var i bästa fall ett nytt provisorium. General de Gaulle avlägger sitt första besök i Algeriet, sedan han bildat ny fransk regering i juni. 335