I detta läge inledde den 13 maj franska ultranationalister i Alger en i hemlighet länge förberedd politisk aktion med stark anstrykning av revolt. Fallskärmsgene-ralen Jacques Massu bildade ett s. k. välfärdsutskott, vilket krävde att nationalförsamlingen skulle vägra Pflimlin investitur. Denne beskylldes för planer på att ”kapitulera” för den upprorsrörelse, som sedan slutet av 1954 hade kämpat mot franska styrkor i Algeriet. Våldsamma demonstrationer ägde nu rum i Alger, och den franska ”revolten” där spred sig hastigt över Algeriet, där lokala välfärdsutskott växte upp som svampar. Skrämd av dessa alarmerande händelser gav nationalförsamlingen Pflimlin för-troendevotum med stor majoritet. Den nya regeringen fick också vittgående fullmakter och proklamerade tre månaders undantagstillstånd i Frankrike. Trots sin styrka rent parlamentariskt sett förmådde den likväl ej sätta sig i respekt. Större delen av armén låg i Algeriet, och överbefälhavaren där, general Raoul Salan, som givit sitt tysta medgivande till bildandet av välfärdsutskotten, anslöt sig snart öppet till kraven på en annan regering. Denna agitation i Algeriet tilltog väldigt, då general de Gaulle plötsligt trädde fram ur sin mångåriga politiska isolering och erbjöd sig att ”överta landets styrelse”. På pingstaftonen den 24 maj utbröt revolt på Korsika. Faran för inbördeskrig ryckte närmare. Välfärdsutskott bildades i stort antal inom själva Frankrike, och över landet spreds rykten om att fallskärms jägarna i Algeriet låg redo till militära operationer mot mål i hemlandet. Pflimlins regering kunde i varje fall inte dölja att den var praktiskt taget lamslagen, och nationalförsamlingen böjde sig för kraven på en regering under de Gaulles ledning, sedan president Coty hade ingripit och bestämt förordat en sådan lösning såsom den enda utvägen att avvärja katastrofal inre söndring. General de Gaulle försäkrade, att han ej haft något att göra med ”de händelser i Algeriet, som inleddes och utvecklades i mitt namn”. Han skulle, sade han, återupprätta disciplinen bland militären. Den 1 juni fick generalen nationalförsamlingens förtroende med 329 röster mot 224, en mindre majoritet än han egentligen hade tänkt sig. Bland de demokratiska partierna hade i synnerhet ganska många radikaler och socialister motsatt sig hans maktövertagande, men dessa oppositionella röster betydde i realiteten föga. Den mångåriga bristen på politisk stabilitet hade i vida kretsar vållat besvikelse och leda. Fransmännen i gemen betraktade med en viss likgiltighet regimens förödmjukande slut, fastän man givetvis ansåg det mycket betänkligt att de Gaulle indirekt hade förts till makten genom en kupp eller ett kupphot. Nationalförsamlingen hemförlovades. De fullmakter de Gaulle erhållit gav honom befogenhet att under sex månader handla med den kraft, som omständigheterna kunde kräva. I generalens regering satt nio parlamentariker, främst Pflimlin, den moderate högerledaren Antoine Pinay och socialistpartiets chef Guy Mollet, däremot inte någon medlem av ”Algerjuntan”. Några veckor senare inträdde dock i ministären Jacques Soustelle, som under majkrisen hade flugit från Paris till Alger och där spelat en framträdande roll utan att liera sig med ytterlighetsmän. Under majkrisen hade allvarliga sammanstötningar ägt rum mellan franska och tunisiska trupper i Tunisien, där franska garnisoner hade varit blockerade fyra månader. Nu lyckades likväl de Gaulle snabbt komma till en uppgörelse med president Bourguiba. De franska styrkorna drogs bort från de inre delarna av Tunisien; en del av dem lämnade landet, medan andra blev förlagda i flottbasen Bizerte, som Frankrike alltjämt fick förfoga över. Bourguiba visade tydligare än förut en västmaktsvänlig orientering och avbröt på hösten de diplomatiska förbindelserna med Förenade arabrepubliken. Dess president, Nasser, anklagades för hegemonisträvanden och försök att utsträcka Kairos inflytande även till den västliga arabvärlden. Bourguiba sökte nu främja en fransk-algerisk försoning. Dock förmådde ej Frankrike isolera den algeriska nationella befrielsefronten (FLN) från Tunisien och Marocko. Bägge dessa stater erkände en provisorisk regering, som FLN upprättade i Kairo under ledning av Ferhat Abbas. 336