Ministären Fagerholm III, bildad 29/8 1958. K.-A. Fagerholm, statsminister (soc. maj.). Johannes Virolainen, vicestatsminister och utrikesminister (agrar). Sven Högström, justitieminister (sv. folkp.). Atte Pakkanen, inrikesminister (agrar). T. A. Wiherheimo, försvarsminister (samlingsp.). Päiviö Hetemäki, finansminister (samlingsp.). Mauno Jussila, bitr, finansminister (agrar). Kaarlo Kajatsalo, undervisningsminister (finska folkp.). Martti Miettunen, lantbruksminister (agrar), (avgått 14/11 1958). Urho Kähönen, lantbruksminister (agrar), från 15/11 1958. Niilo Kosola, bitr, lantbruksminister (samlingsp.). Kustaa Eskola, kommunikationsminister (agrar) Olavi Lindblom, bitr, kommunikationsminister (soc. maj.). Onni Hiltunen, handels- och industriminister (soc. maj.). T. A. Wiherheimo, bitr, handels- och industriminister (samlingsp.). Väinö Leskinen, socialminister (soc. maj.). Rafael Paasio, bitr, socialminister (soc. maj.). Den centrala politiska händelsen i Finland 1958 var riksdagsvalen 6 och 7 juli. Medan valstriden dominerade hela det första halvåret, satte valresultatet och kampanjens efterdyningar sin prägel på årets senare hälft. Det låg oro i luften när 1958 gick in. Under föregående år hade inte mindre än fyra regeringsskiften ägt rum, och efter en rekordartat lång kris, som hade varat från början av september fram till slutet av november 1957, hade den expeditions-ministär under ledning av Rainer von Fieandt kommit till, vilken vid årsskiftet gick in i sin andra månad på ministertaburetterna. På grund av den nämnda långvariga regeringskrisen hade inte 1957 års riksdag hunnit avsluta behandlingen av 1958 års statförslag. Svår arbetslöshet rådde i landet och beräknades ytterligare förvärras under vårvintern. Resultatet av den föregående höst företagna devalveringen av finnmarken avvaktades fortfarande med stor spänning. Schismen inom det socialdemokratiska partiet fortgick och vållade bekymmer långt utanför partiets egna leder. Slutligen stod, som sagt, ett politiskt val för dörren. Många politiska bedömare ansåg, att ministären von Fieandt hade goda förutsättningar att få sitta kvar över valen, men den föll redan den 18 april efter en segsliten interpellationsdebatt kring brödprisen, vilka regeringen varit tvungen att höja i enlighet med lagen om lantbruksin-komsten. Kommunister, socialdemokrater och agrarer hade förenat sig om det uttalande, vilket av regeringen uppfattades som ett misstroendevotum. Det återstod nu endast elva veckor till valet, men denna gång blev krisen kort. Den 25 april utnämndes en regering, i vilken förvaltningsrådet Reino Kuuskoski var statsminister. Inte heller denna ministär hade i vedertagen mening parlamentarisk karaktär utan gick officiellt under beteckningen tjänstemannakabinett. Den var dock i större utsträckning än von Fieandts ministär sammansatt av personer med parlamentarisk bakgrund och tidigare erfarenhet av regerings-arbetet. Fyra riksdagsmän ingick i den, och nio av ministrarna hade förut deltagit i en eller flera regeringar. Mest uppseende väckte det, att fyra medlemmar av den socialdemokratiska oppositionen, av dem tre riksdagsmän, trotsande riksdagsgruppens uttryckliga vilja, inträdde i kabinettet. För övrigt ingick i ministären fem man ur agrarförbundet, två svenskar och en medlem av finska folkpartiet samt slutligen en partilös. Om regeringen Kuuskoski visste man på förhand, att dess livstid skulle bli kort. Enligt vanlig ordning skulle nämligen regeringsskifte ske efter riksdagsvalen. Den 6 juni, en månad före valen, avslutade den 1954 valda riksdagen sitt arbete. Den inrikespolitiska situationen tedde sig då sådan, att såväl riksdagens talman K.-A. Fagerholm som republikens president Urho Kekkonen i sina tal vid av-slutningshögtidligheten ansåg sig böra antyda den bristande stabiliteten. Trots den omvittnade skärpningen av partiernas ”inbördes relationer” blev valkampanjen i sin slutfas relativt återhållsam och kunde t. o. m. betecknas som tveksam. Rätt allmänt förutspåddes en valseger för agrarförbundet, medan kommunisterna på grundvalen av tendenserna i tidigare val och socialdemokraterna, med hänvisning till den splittring som drabbat partiet, troddes komma att lida förluster. En måttlig valframgång ansågs också den finska högern, samlingspartiet, kunna hoppas på. Valutgången blev överraskande och förändringarna i riksdagsgruppernas inbördes storlek större än vad som brukar vara fallet i Finland. Det folkdemokratiska valförbundet vann sju mandat. Därmed blev den kommunistiska riksdagsgruppen med 50 mandat riksdagens största. Det segertippade agrarförbundet förlorade sex platser och blev med sina 47 mandat den näst största gruppen i riksdagen, medan socialdemokraterna, vilka sammanlagt erövrade 51 mandat, mot 54 i föregående riksdag, strax efter valen splittrades i två grupper på 38 (majoritetsgruppen) och 356