Från vänster: K.-A. Fagerholm, som för tredje gången blev regeringschef, Väinö Leskinen, en av den socialdemokratiska majoritetslinjens ledande män, och den socialdemokratiske ”rebellen” Aarre Simonen. 13 (oppositionsgruppen) mandat. Samlingspartiet ökade sitt mandatantal från 24 till 29 och svenska folkpartiet sitt från 13 till 14, medan finska folkpartiet krympte från 13 till 8 platser i riksdagen. Utgångsläget när efter valet planerna för en ny regering skulle läggas upp var alltså detta: kommunisterna hade vunnit en oväntad valseger och belagt en fjärdedel av mandaten. De och socialdemokraternas bägge grupper bildade tillsammans en knapp vänstermajoritet på 101 mandat. Agrarförbundets parlamentariska ställning hade försvagats och dess prestige hade blivit lidande av att valframgångar uteblivit, medan däremot högern gått framåt på ett sätt som väckte uppmärksamhet. Folkdemokraterna-kommunisterna tryckte från första stund starkt på att de efter sin frammarsch hade självskrivna anspråk på att få säte i regeringen. Inom de borgerliga partierna och den socialdemokratiska majoriteten framkom en strävan till en samling av de demokratiska partierna. Underhandlingarna om regeringsbildningen blev än en gång långvariga. Först den 29 augusti utnämndes den sam-lingsministär, i vilken K.-A. Fagerholm för tredje gången åtog sig uppdraget som regeringschef och som därför fick beteckningen Fagerholm III. I denna regering ingick fem representanter för den socialdemokratiska majoritetslinjen (ofta kallad Leskinen-linjen efter en av sina mest framträdande representanter, Väinö Leskinen, som f. ö. erhöll socialministerns post i det nya kabinettet), fem för agrarförbundet, tre för samlingspartiet, en från svenska och en från finska folkpartiet. Utanför regeringen stod följaktligen endast folkdemokraterna och den socialdemokratiska oppositionen (simoniterna blev en vanlig benämning för denna grupp, sedan Aarre Simonen allt tydligare hade framträtt som gruppens egentlige ledare). Fagerholm III motsvarade till sin sammansättning ett tämligen fullständigt förverkligande av planerna på en demokratisk samling och tycktes på ett undantag när också ha haft de medverkande partiernas helhjärtade stöd. Undantaget utgjordes av agrarförbundet, inom vilket skepsis gentemot både regeringen som sådan och dess program yppades. Oppositionen intog från första stund en oförsonlig attityd och stämplade ministären som en högerregering, emedan enligt den uppfattning som rådde bland såväl kommunisterna som simoniterna ett alltför intimt 357