tet fattades i enighet. För 1959/60 anslogs 865 milj, på kommunikationshuvud-titeln och 125 milj, på socialhuvudtiteln till vägbyggen (vägplanen upptog 995 milj. kr.). Kriminalpolitik ”Den kriminalpolitiska vinden har äntligen börjat blåsa i rätt riktning”, skrev Svenska Dagbladet i en kommentar till lagrådets yttrande över förslaget till ny brottsbalk. Och det skedde en vindkantring inom kriminalpolitiken 1959. Införandet av en kombination av villkorlig dom och böter samt riksåklagarens anmodan till landets åklagare att vara mera restriktiva beträffande åtalseftergifter åt unga lagöverträdare var konkreta bevis därpå. Förutom dessa ändringar i reaktions-systemet vittnade beslut om utbyggnad av ungdomsvårdsanstaltema och tillsättandet av en statlig nämnd för ungdomsvårdsfrågor om viljan att med olika medel söka hejda den växande brottsligheten. Under hela året var den allmänna debatten kring ungdomsbrottslighetens bekämpande synnerligen livlig. Kombinationen villkorlig dom—böter föreslogs redan i januari månads motionsflod från höger- och folkpartihåll och den 28 mars remitterade justitieministern ett sådant förslag till lagrådet. Lagförslaget innehöll också stadganden om tillfälligt omhändertagande, högst 2 veckor, av den som fått villkorlig dom men håller sig undan eller eljest missköter sig. Hr Munktell (h) m. fl. föreslog motionsvis att omhändertagandet skulle omfatta även dem som inte fyllt 18 år och första lagutskottet gick med på den skärpningen. Med 107 röster mot 101 biföll andra kammaren utskottets förslag, men första kammaren ville sätta åldersgräns vid 18 år och därvid blev det. Den ändrade inställning till åtalseftergifternas användning som inträdde under året framgår bäst av jämförelse mellan riksåklagarens uppfattning hösten 1958 och hösten 1959. I december 1958 avvisade allmänna beredningsutskottet, med stöd av uttalande från RÅ, kritik mot de alltför ymnigt förekommande åtalseftergifterna: ”Vidkommande spörsmålet om åtalseftergiften vill utskottet endast erinra om vad riksåklagaren anfört därom, att eftergift i egentlig mening endast förekommer i de allra lindrigaste fallen”. Den 29 september 1959 anmodade RÅ åklagarna till större restriktivitet beträffande åtalseftergiften — i 55,5 procent av fallen hade barnavårdsnämnderna inte vidtagit någon åtgärd eller endast utdelat varning. Av dem som 1951 var intagna på ungdomsvårdsskola hade 73 procent efter 5 år återfallit till straffbrottsregistret, omtalade socialministern i sin proposition om utbyggnad av organisationen: 215 nya permanenta platser — 750 fanns förut — 70 provisoriska, sex mottagningsavdelningar för utredningsfall och fler slutna avdelningar m. m. Socialministern fick i riksdagsdebatten kritik för den ”korvstoppningsmetod” — full-beläggning — han rekommenderat och i SvD kritiserades också den av honom introducerade intensivbehandlingen på 3 månader vid vissa skolor. Skid- och friluftsfrämjandet och socialvårds-myndigheterna startade med hjälp av enskilda storindustrier en ny behandlingsform för att föra ungdom på villovägar till rätta: operation Vildmark. Den renodlar den lilla gruppens princip och gav under året goda erfarenheter. Inrikes- ministern samlade i november en stor ungdoms-vårdskonferens och tillkännagav regeringens avsikt att tillsätta en statlig nämnd med 17 ledamöter — 4 utsedda av regeringen och 13 av olika organisationer — för samordning av åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Nämnden fick ett arbetsutskott om 7 personer. Statsrådet af Geijerstam är regeringens kontaktman. Fru Nancy Eriksson (s) drar i särskilda pensionsutskottet den nejsedel, som gjorde avslagsyrkandet till huvudyrkande. Det är utskottsordföranden talman Axel Strand som håller fram skrinet. Infälld nej-sedeln som fru Eriksson drog. 56