Riksdagsmännens arvoden Utan debatt och utan votering beslöt riksdagen den 27 maj att ledamöternas arvoden skulle höjas retroaktivt från 1 januari 1959. Kanslideputerade och talmännen gavs befogenhet att besluta om de tillägg och avdrag som kan betingas av förskjutningar i det allmänna löneläget. SvD ifrågasatte om beslutet att överflytta ansvaret för förbättringar i förmånerna på kanslideputerade var formellt oklanderligt, ”då dessa därigenom förlänas en myndighet som eljest blott tillkommer riksdagen själv”. — Riksdagsarvoden höjdes till 24 000 kr., vartill kom ett skattefritt traktamente på 3 600 kr. för dem som bor i landsorten. Besparingsutredningen Besparingsförslag som för innevarande budgetår uppgick till 330 milj, kr., för 1960/61 till 500 milj, och för 1961/62 till 600 milj. kr. framlades i augusti av en enhällig parlamentarisk besparingsutredning. Redan före publiceringen argumenterade dock finansministern i ett tal i Kolbäck mot utredningen. SvD frågade förvånad om det var ”hr Strängs mening att uppmuntra till opposition mot de besparingsförslag som väntas”. Omedelbart efter publiceringen förklarade statsministern att trots de två socialdemokraterna i utredningen — fru Nancy Eriksson och hr John Ericsson i Kinna — hade partiet inte prövat förslagen. Ny kontakt skulle i budget- och skattefrågan tas med LO, sade han. Utredningen förordade skärpt restriktivitet i fråga om nya kostnadskrävande reformer, en allmän översyn av statsbidragsbestämmelserna, en central skolbyggnadsberedning samt en över 5 år rullande långtidsplan för statsutgifterna. På bostadspolitikens område föreslogs kreditgarantisystem i stället för statlig långivning och omprövning av de generella bostadssubventionerna så att 160 milj, sparas per år; för folkpensionerna jämnare stegringstakt — 1960 250 kr. för ensamstående och 350 för makar — samt till 5 procent höjd avgift från 1961; för vägarna nedskärning av den planerade anslagshöjningen från 1 412 till 1 100 milj. 1963/64 och omprövning av bilismens specialbudget; för SJ:s kulturbanor avveckling av 100 miljoneranslaget med 20 milj, per år; och för kommunerna ny skala för skatte-ersättningen så att denna under en 5-årsperiod minskar med sammanlagt 286 milj. kr. Besparingsutredningen gick på remiss till alla berörda och dessa tackade så gott som undantagslöst nej till förslagen. LO ansåg att de var att jämställa med skattehöjning av punktskatte-karaktär och ville att försvarsutgifterna skulle granskats på samma sätt som socialutgifterna. Finansministern påpekade i tal i september att besparingarna var alldeles för små för att ens tillnärmelsevis kunna täcka det beräknade underskottet. ”Det kan inte bli fråga om antingen skatt eller besparing.” HÖSTRIKSDAGEN 1959 års höstriksdag blev på grund av den uppskjutna balanseringen av budgeten intensivare och mer betydelsefull än höstriksdagar brukar vara. Tydligare än under vårriksdagen konkretiserades vattendelaren i svensk politik, då regeringen framlade sitt förslag till krislösning — en med 1 625 milj. kr. ökad skattebörda — och då den borgerliga oppositionen sade enstämmigt nej och i stället förordade besparingar och punktskatter. Nya förhandlingar Vid månadsskiftet september—oktober tog regeringen förnyad kontakt med oppositionen om den statsfinansiella situationen, men lika litet som vårens överläggningar gav denna kontakt något resultat. Regeringen hade bestämt sig för att införa en omsättningsskatt — redan 4 juli hade LO-ekonomen Rudolf Meidner meddelat att LO omprövade sin inställning till skatten — och vägrade att diskutera besparingar. Inte ens besparingsutredningens förslag ville man godtaga. Då förhandlingarna runnit ut i sanden deklarerade finansministern: ”Vi tar hellre regeringskris än inflation”. 57