regeringslinjen, över 116 mandat. Oppositionen räknade totalt 115 mandat. Då emellertid talmannen (s) icke deltar i voteringar, kunde man förutse ställningen 115—115, vilket skulle innebära att lotten finge avgöra. Med hänsyn till denna delikata parlamentariska situation fick det något av chockverkan när folkpartiriksdagsmannen Ture Königson från Göteborg i en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 22 januari förklarade, att han i en pensionsvotering till våren icke vore beredd att rösta nej. Hr Königson anförde som motiv för sitt ställningstagande bl. a. att bara ett genomarbetat pensionsförslag skulle komma att föreligga, nämligen regeringens. Folkpartiets förslag kunde i förevarande skede endast betraktas som ”en principlösning”. ”Ett nej nu skulle”, skrev hr Königson, ”innebära att mina arbetskamrater med full rätt skulle kunna kalla mig förrädare mot vår gemensamma sak”. I borgerlig press kritiserades hr Königson för sitt ställningstagande. I socialdemokratiska tidningar var tillfredsställelsen över ”nyckelmannens” beslut desto större. Göteborgs folkpartiförenings representantskap riktade kritik mot de av hr Königson framförda åsikterna och beklagade den hållning han intagit men betonade samtidigt varje enskild riksdagsmans rätt att hävda sin personliga mening. I den uppkomna situationen övervägde man inom högern och folkpartiet förutsättningarna för teknisk samverkan inom oppositionen i syfte att möjliggöra en sådan procedur för avgörandet i riksdagen att en obruten borgerlig front trots allt skulle kunna ställas mot obligatoriet. Hrr Ohlin och Hjalmarson skrev i detta syfte den 23 mars ett brev till hr Hedlund med invit till förhandlingar. Hr Hedlunds besked, lämnat i ett tal i Sollefteå annandag påsk, blev emellertid negativt. Utsikterna till seger för regeringsförslaget om allmän tjänstepensionering väckte oro i tjänstemannakretsar, där man i förhandlingsmässig ordning utverkat pen-sionsrätt. I början av april frågade 1 163 SPP-försäkrade tjänstemän vid LM Ericsson i ett brev till statsministern hur samordningen skulle lösas och hur förfoganderätten över redan inbetalda pengar till SPP skulle kunna tryggas. Statsministerns svar — att ingen grupp skulle få försämrade pensionsförmåner och att frågor av lönekaraktär måste avgöras genom förhandlingar på arbetsmarknaden — ansågs av de brevskrivande tjänstemännen otillfredsställande. Proposition nr 100 Regeringens proposition, dagtecknad den 13 mars och försedd med numret 100, var på vissa punkter modifierad i förhållande till princippropositionen året dessförinnan. Den innefattade t. ex. något förmånligare grunder för beräkning av företagares egenpension. (Inkomst mellan 4 000 och 8 000 kr. skulle vara helt pen-sionsgrundande, däröver intill 30 000 kr. %). Utträdesrätten vidgades genom att betänketiden förlängdes till 1 juli 1961. Den viktigaste nyheten var dock att pensionsåldern gjordes valfri inom gränserna 63—70 år, varvid pensionsbeloppets storlek blev beroende av pensionsåldern. De borgerliga partiernas motioner innehöll var för sig som första punkt avslagsyrkande beträffande proposition nr 100. Högern och centerpartiet gick utöver avslagsyrkandet helt på frivilliglinjen. Folkpartiet däremot begärde till 1960 års riksdag proposition byggd på partiets förslag till dispositiv lag om tjänstepension enligt premiereservmetod. I det särskilt tillsatta utskottet med hr Strand (s) som ordförande och 12 representanter för vartdera regeringspartiet och oppositionen kunde de borgerliga med lottens hjälp göra sitt krav om avslag på regeringsförslaget till huvudyrkande. Socialdemokraterna tillstyrkte i en reservation propositionen med vissa smärre ändringar ifråga om fondförvaltningen. 63