REGERINGSFORMENS 150-ÅRSMINNE Förste arkivarie Nils Holm i riksarkivet visar 1809 års regeringsform, som synes en urkund i praktfullt utförande. Den svenska regeringsformens 150-arsminne firades lördagen den 30 maj med en högtidlighet i Rikssalen på Stockholms slott. Det skedde en vecka för tidigt, då regeringsformen stadfästes den 6 juni 1809. Att minnesfesten förlädes till den 30 maj berodde på att riksdagens våromgång slutade den dagen. Det blev en värdig högtid, helt i demokratisk anda — förmiddagsdräkt eller mörk kavaj var föreskriven för herrarna. På podiet, som för dagen var förlagt i salens längdriktning, syntes förutom kungaparet och övriga medlemmar av kungahuset — kronprinsen, prinsarna Bertil och Wilhelm samt prinsessorna Sibylla, Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina — riksdagens talmän, stats- och utrikesministrarna, regeringens övriga ledamöter, överståthållare Johan Hagander, Svea hovrätts president Herman Zetterberg, Högsta domstolens ordförande justitierådet Carl Gustaf Hellquist och regeringsrättens äldste ledamot regeringsrådet Gustaf Eklund. Första kammarens ledamöter hade sin plats till vänster och andra kammarens till höger om podiet. Mitt emot podiet satt gäster från de nordiska länderna, talmän, parlamentariker och ambassadörer från Danmark, Finland, Norge och Island. Åtskilliga förutvarande riksdagsmän sågs vidare bland de 850 gästerna, som representerade ett tvärsnitt genom hela samhället, statsförvaltning, närings- och samhällsliv m. m. Tre tal hölls vid högtiden, av första kammarens talman John Bergvall som representant för riksdagen, av statsminister Erlander för regeringen samt sist av kung Gustaf Adolf. Hr Bergvall hyllade bl. a. 1809 års grundlagsfäder som män med resning och vida perspektiv. Riksdagen fick särskilt genom beskattningsrätten en väl befäst ställning i det harmoniska maktfördelnings- och balanssystem som var den grundläggande principen i regeringsformen. Den fortgående utvidgningen av den statliga arbets- och maktsfären till nya samhällsområden, som nu pågått under åtskilliga decennier, har dock skapat utomordentligt svårlösta avvägningsproblem i fråga om folkrepresentationens och regeringens inbördes förhållanden. Det ofta missförstådda kravet på en s. k. stark regering har kolliderat med riksdagens rätt och plikt att följa utvecklingen och att slutligt ge densamma dess form och innehåll. Hr Erlander konstaterade att grundlagsfäderna inte bara var teoretiker, väl förtrogna med den statsrättsliga diskussionen, utan också praktiska politiker med djupt rotad respekt för svensk erfarenhet. 1809 års författning har visat sig kunna inrymma formella möjligheter att skapa en effektivt arbetande statsledning, en förutsättning 71