Kreuger-Bonnierfejden T slutet av 1959 var den av pressorganisationerna (Publicistklubben, Svenska Tidningsut-givareföreningen och Svenska Journalistförbundet) tillsatta undersökningskommittén rörande tvisten mellan ingenjör Torsten Kreuger och bokförläggare Tor Bonnier färdig med sin utredning. Kommittén har icke funnit, hette det bl. a., att tillgängligt material utgör hållbar grund för ingenjör Kreugers påstående att familjen Bonnier 1940 sökt sälja aktierna i Dagens Nyheter till företrädare för tyska intressen. Kommittén anser visserligen utrett att Bonniers på sommaren 1940 allvarligt övervägde att sälja DN-aktierna för att göra det möjligt för de yngre familjemedlemmarna att emigrera och stöder sig härvid på uttalanden från bl. a. de dåvarande regeringsmedlemmarna. Men den framhåller samtidigt att det därmed inte är sagt att dessa mer eller mindre utformade försäljningsplaner lett tiil förhandlingar med företrädare för tyska intressen, vilket Torsten Kreuger gjort gällande. I kommittén medverkade f. landshövding Karl Levinson, ordförande, sedermera framlidne landshövding Elis Håstad, direktör Erik Severin samt bankokommissarie Äke Gustafsson som sekreterare. Samtidigt som kommittén publicerade sitt betänkande lade ingenjör Kreuger fram en dokumentsamling under titeln ”Ville Bonniers sälja till Tyskland — 17 vittnesmål och intyg”. Boken innehåller, säger ingenjör Kreuger, de viktigaste av honom åberopade handlingarna i denna sak. Jugoslaviskt besök I början av juni gjorde jugoslaviske vicepresidenten Edvard Kardelj, åtföljd av maka ni. fl., ett besök i Sverige som svenska regeringens gäster. Gästerna kom den 7 juni till Östersund, närmast från Trondheim, och togs emot av statsminister och fru Erlander. Efter en halv timmes uppehåll flög hela sällskapet till Kiruna, där det som LKAB:s gäster studerade arbetarsociala anläggningar och besökte gruvorna. Från Kiruna gick färden den 8 juni till Sundsvall, där besök gjordes vid Ortvikens pappersbruk, Svenska cellulosabolagets anläggningar i östrand och Fosfatbolagets fabriker i Stockvik. Den 9 juni gav Sundsvalls stad middag. Följande dag flög sällskapet till Söderhamn och for därifrån med bil till Mora, Rättvik, Borlänge och Falun med besök den 11 juni vid Domnar-vets järnverk, över Örebro gick så färden med bil till Harpsund, där statsminister och fru Erlander gav middag den 11 juni. Dagen därpå gav vicepresidenten först pressmottagning på Grand hotell och på eftermiddagen besöktes Vällingby, Farsta m. fl. av de nyaste förorterna, varefter regeringen på kvällen gav middag på UD. Den 13 juni upptogs av en rundabords-konferens om central- och lokalförvaltning, varefter Stockholms stad gav lunch i Stadshuset. Den 14 juni gjorde sällskapet först en utflykt till Uppsala och besökte efter återkomsten Drott-ninghohnsteatern och den 15 juni ägde ett runda-bordssamtal rum med representanter för arbetarrörelsen. av sina åsikter utan därför att han givit dessa sådant uttryck att han ej kunde få representera regeringen i FN. Konfliktens närmaste bakgrund var meningsskilj-aktigheterna om det ryska statsbesöket, men från regeringshåll drog man också fram tidigare uttalanden av högerledaren, vilka påstods vittna om en oklar ståndpunkt i fråga om Sveriges alliansfria politik. Hr Hjalmarson bemötte kraftigt anklagelserna. Han ansåg att regeringen hade börjat en onödig strid med anledning av meningsskiljaktigheter, som inte hade med FN-arbetet att göra. Vidare hävdade han, att han själv och högerpartiet klart omfattat den alliansfria politiken. Detta upprepade han vid en utrikespolitisk debatt i riksdagen i november. Talesmän för centerpartiet sade sig anse, att hr Hjalmarson vid vissa tillfällen gjort överdrivna uttalanden och inte alltid givit fullt tydliga besked i utrikespolitiska frågor. Från folkpartihåll hette det, att han i några fall kunde ha uttryckt sig klarare i fråga om utrikeskursen. Såväl folkpartiledaren som centerpartiledaren beklagade starkt uteslutandet av högerledaren från FN-delegationen. De ansåg att regeringen inte haft anledning till denna åtgärd. Hr Ohlin framhöll, att den varit olycklig inte minst därför att den vållat dispyter, som kunde befaras få skadliga återverkningar i utlandet. Både folkpartiet och centerpartiet hade låtit sina representanter kvarstå i FN-delegationen, men hr Ohlin lät förstå, att hans parti förbehöll sig handlingsfrihet till ett annat år och i likhet med högern önskade ett klarläggande av problemets principiella sida. 79