Krusjtjev själv — han befann sig på ett besök i Polen — upprepade en del av anmärkningarna i uttalanden för pressen men kom också med turneringar i lättare ton, t. ex. att han förlorat lusten för en visit, där han skulle bli tvungen att byta kläder från morgon till kväll. Att han haft vissa bestämda politiska syften med en resa till Skandinavien hade sedan någon tid varit uppenbart. I ett tal i Riga i juni hade han bl. a. yrkat på att Skandinavien och Östersjön skulle göras till en kärn- och robotvapenfri zon. Han hade upprepat tidigare paroller ur moskvapropa-gandan om Östersjön som ”ett fredens hav”, det vill säga i realiteten ett ryskt innanhav, stängt för NATO-makterna. Hans förslag hade inte lämnats opåtalta från svensk sida. I ett tal i Stockholm den 26 juni hade utrikesminister Undén fastslagit den svenska uppfattningen, byggd på klara folkrättsliga principer, att Östersjön är ett hav med fritt tillträde. Hr Undén hade tillagt: ”För närvarande är ju läget sådant kring Östersjön att så vitt jag vet endast en strandstat är i besittning av kärnvapen, nämligen Sovjetunionen. Jag vågar inte tro, att sovjetregeringen är beredd att fridlysa en betydande del av sitt eget territorium från kärnvapen i samband med upprättandet av en atomfri zon i östersjöområdet”. Några dagar efter mottagandet av Sovjetunionens memorandum svarade den svenska regeringen, att den inte kunnat finna att Krusjtjevs besök skulle ha varit olägligt ur politisk synpunkt. Den beklagade att vissa ”manifestationer” förekommit inför statsbesöket men sade sig anse, att sovjetregeringen tillmätt ifrågavarande opinionsyttringar alltför stor vikt. Den svenska regeringen tillbakavisade tanken att den skulle ha något medansvar för opinionsuttrycken och erinrade om den lagfästa press- och församlingsfriheten i Sverige. Det blev snart tydligt, att en stark, kanske avgörande orsak till återbudet varit att Krusjtjev blivit upptagen av planerna på den USA-resa, som han företog i september (sonderingar därom hade börjat mellan Washington och Moskva re- Generalmajor N. Zacharov, ställföreträdande rysk säkerhetschef, som i juli var över i Sverige inför Nikita Krusjtjevs senare inställda besök. dan under första hälften av juli). Utrikesminister Undén liksom också statsminister Erlander framhöll inte desto mindre i flera offentliga uttalanden, att de uppfattade det ryska missnöjet över svensk kritisk opinion som den faktiska huvudanledningen till att Krusjtjev inte velat komma. Några regeringsorgan, främst socialdemokraternas nyförvärvade huvudstadstidning, tog upp refrängen, men större delen av opinionspressen fann en sådan förståelse för ryska tillrättavisningar minst sagt malplacerad. Strid om FN-delegationen I september blossade den svenska utrikespolitiska debatten åter häftigt upp med anledning av att regeringen — så vitt man kunde se huvudsakligen på hr Undéns begäran — hade vägrat att godkänna högerledaren Jarl Hjalmarson som medlem av Sveriges FN-delegation. Som följd därav beslöt högerpartiet att dra tillbaka hrr Ewerlöf och Svärd från delegationen inför FN:s höstsession. Främst i syfte att förebygga för Sverige skadliga missuppfattningar i utlandet hade hr Hjalmarson föreslagit en kompromiss. Denna förutsatte att utrikesministern officiellt skulle meddela att hrr Hjalmarson och Svärd var förhindrade att resa till FN på grund av förestående partiförhandlingar i Stockholm. Regeringen hade först samtyckt men sedan lämnat undvikande svar, då högerpartiet begärt en klar bekräftelse på villkoret att endast nämnda partiförhandlingar skulle anses hindra hr Hjalmarsons närvaro i FN-delegationen. Därmed hade krisen blivit oundviklig. Den gav upphov till en ytterst livlig debatt i press och radio samt vid en rad offentliga möten, där hugg skiftades av representanter för regeringen och högerpartiet. Statsministern sade, att hr Hjalmarson uteslutits från delegationen inte på grund 78