MED SvD IN I 60-TALET Natt i Klara. Tryckarbasen kontrollerar färgsättningen. (Teckning av Nils Meländer.) Den 18 december 1884 föddes Svenska Dagbladet. Att samla de anställda till en gemensam 75-årsfest den dagen var uteslutet; endast före en ”tidningslös” dag kan alla komma samman i lugn och ro. Fredagen den 30 oktober 1959 före Alla helgons dag passade utmärkt. Och Stockholms stadshus med Blå hallen och Gyllene salen måste vara den rätta ramen. Så blev det. Över 600 personer bänkade sig i Gyllene salen till 75-årsfesten. I bokstavligaste mening var det tal om SvD-familjen, en familjär högtid i runda tre timmar. Verkst. direktören Harry Grönfors bjöd välkommen till bords, styrelsens ordförande, fil. dr Harald Nordenson, tecknade snabbt den moderna svenska dagspressen, vars födelseår han angav till 1830, då Lars Johan Hierta började utge Aftonbladet. Talaren inskärpte vikten av ärligt uppsåt och korrekt framställning i tidningsmannens kall. SvD har på den grunden förvärvat ett högt anseende även utomlands. Maskinsättare Nils Åkerberg, ordförande i den mer än 50-åriga SvD:s kamratklubb, talade i lyriska vändningar om det goda samarbetet. Tillsammans med kamrer Sven Öhlin, ordförande i SveDiterna, och redaktör Curt Falkenstam, ordförande i SvD:s redaktionsklubb, överlämnade han en av konstnären E. Wessel-Fougstedt utförd målning med motiv från SvD-husen i det gamla Klarakvarteret. Det var personalens subskriberade gåva. Prins Wilhelm tackade på allas vägnar för den glada festen. Han prisade samhörigheten och kunde som gammal medarbetare inte undgå att känna stor beundran för den tekniska personalens yrkesskicklighet. Han glömde inte heller distributionen och all annan noggrann planläggning, som för ut SvD över världen. Vid kaffet kom huvudanförandet. Chefredaktör Allan Hernelius flätade skickligt samman olika SvD-historiska händelser och gav dem levande bakgrund. Han erinrade om journalismens grundprinciper: att hederligt skildra, att kommentera utan fruktan, att ängsligt värna oberoendet mot statsmakterna, mot enskilda, mot partier, mot organisationer. ”Det bör hålla även för 60-talet och därefter”, sade talaren. Med en kvick dialog om SvD-perso-ner och SvD-händelser och en och annan pil riktad mot olika översåtar höjde Kar de Mumma och Sickan Carlsson ytterligare den glada stämningen. Eweo, Erik Wilhelm Olson, gav ett stänk av visdom och vemod med en dikt på pränt till Gustaf Stridsbergs minne. Den store publicisten var huvudfiguren i ett gammalt nattligt Klaramotiv. Detta var troligen den sista stora SvD-festen med Klaras presskvarter som tidningens ”hem”. Om ett par år kan man flytta in i det nya SvD-huset i Marieberg. Vägen in i 60-talet är en väg av förväntningar och stimulerande arbetsuppgifter för SvD. 101