BÄRGNINGEN AV ”WASA” Ett verkligt stordåd i det tysta utfördes under åren 1956—1959 av marinens dykarskola vid förberedelserna för bärgningen av regalskeppet Wasa som 1628 kantrade och sjönk på omkring 30 meters djup. Det var ett arbete under förhållanden så svåra som gärna kan tänkas, i kolsvart mörker och delvis på närmare 40 meters djup. Men så hade också dykarteamet och med dem hela landet glädjen se ansträngningarna krönas med fullständig framgång. En augustidag kunde krigsskeppets skrov lyftas ur den grop i Strömmens bottenlera, där det vilat i 331 år och i små etapper kunde det sedan försiktigt föras till ett djup av 16—17 meter, där det fick vila under vintern. Det fortsatta bärgningsarbetet måste ur dykarsynpunkt bli nästan en barnlek i jämförelse med den dittills fullgjorda prestationen. Regalskeppet Vasen, Wasan eller Vasa, alla tre namnformerna förekommer i arkivens urkunder, beskrivs i dessa som ”det stora sköna skeppet” och var avsett att vara den svenska örlogsflottans stolthet. Därav blev dock intet. Strax i början av sin jungfruresa till Älvsnabben mötte skeppet sitt öde. När skeppet hunnit utanför ”den lilla bugten wedh Tegillwijken” kom en ”köring över Södra bergen, varvid skeppet ”med segil, flaggor, stycken och allt” krängde starkt. Kanonportarna var antagligen öppna och fartyget tog in vatten, kantrade helt och sjönk. Ombord befann sig utom besättningen en del av dennas familjer, som fått tillstånd att följa med på färden genom skärgården. Dykarförman Fälting, kommendör Clason och kommendörkapten Edward Hamilton från Sjöhistoriska museet studerar den från ”Wasa” bärgade bronskanonen. 120