Bild 2. Omloppsbanor runt solen för Lunik I och Pionjär IV. meter bred, medeldistansraket av typen T-2. Det tredje steget, den egentliga månraketen, väger från början 11 ton, varav 9,5 ton bränsle, och är från början byggd för rymdforskning. Det är 6 meter långt och i spetsen sitter de 360 kg tunga instrumenten i ett klot med 60 cm radie. När dragkraften i det tredje steget förbrukats — 190 sek. efter starten — var hastigheten 11,17 km per sekund. Jordens dragningskraft var övervunnen och Mechta hade nått flykthastigheten. — Den starthastighet, som behövs för att föra en raket till månen, ligger mellan 11,10 och 11,11 km per sek. Luniks hastighet var alltså en aning för hög, och om den inte träffade prick på månen — vilket sannolikt var ryssarnas avsikt från början — så skulle den gå ut i solsystemet. På grund av ett obetydligt kursfel (av storleksordningen en tiondels grad) passerade Lunik månen på 3 500 km avstånd och infångades av solens gravitationsfält. Den kretsar nu runt solen som en ytterligt liten småplanet med en omloppstid av ungefär 15 månader. (Se bild 2.) Instrumenten i Lunik I är på det hela taget av samma slag som i Sputnik III. Magnetometrar och andra apparater mäter styrkan hos rymdens magnetfält (intet sådant upptäcktes på månen) samt intensiteten hos den kosmiska strålningen. Geiger-Müllerräknare registrerar bl. a. fotoner i den kosmiska strålningen. Spektral-apparater analyserar sammansättningen hos materien i rymden, medan andra apparater räknar träffar av mikrometeoriter o. s. v. Fyra radiosändare, som på hemlig kod förmedlade instrumentens reaktioner, hade frekvenser i närheten av 20 och 184 mega-Hertz. De tystnade alla efter 62 timmar. Den 12 september sände ryssarna iväg Lunik II. Frånsett en del förbättringar framför allt i fråga om styrning och bränsle — i det senare fallet har man gissat på en tillsats av s.k. ”exotiska bränslen”, t. ex. vissa borföreningar — torde den ha varit en tämligen exakt kopia av Lunik I. Denna gång lyckades ryssarna inte bara att uppnå en tillräcklig hastighet, utan de löste också det enormt svåra problemet att genom radioimpulser från jorden korrigera fel i kurs och hastighet, och kunde sålunda styra raketen rätt mot målet. Lunik II startade den 12 september kl. 12.36 svensk tid, och den träffade månen i närheten av Lugnets hav, Mare Tranquillitatis, den 13 september kl. 22.02. Restiden var 33 tim. och 26 min., och den tillryggalagda sträckan ungefär 379 000 km. Hastigheten varierade mellan 11,2 och 2,3 km per sek. Själva nedslaget av Lunik II, som medförde bl. a. två klot med ”Sovjetunionens riksemblem”, kunde inte säkert observeras. Men även utanför Sovjet kunde raketens väg — alldeles frånsett natriummolnet, som i och för noggrann positions 173