bestämning utsändes från Lunik II 7 tim. och 3 min. efter starten — följas av radioteleskopet på Jodrell Bank i England, tack vare de rapporter som ryssarna skickade dit. Professor Bernhard Lovell, föreståndaren för Jodrell Banks observa-torium, lämnade senare en redogörelse, där det framgick att raketen mot slutet av sin bana rörde sig precis så som man kan vänta sig av en kropp som faller in mot månen. Accelerationen var under de två sista timmarna — då ingen styrning från jorden längre ägde rum — just så stor som man teoretiskt kan beräkna; radiosignalerna var hela tiden klara och starka, tills de plötsligt tystnade vid en punkt ungefär 80 km över månens yta o. s. v. Lovell anser det ställt utom tvivel, att raketen slog ner på månen med en hastighet av ungefär 3,3 km per sek., och han anger det planethistoriska ögonblicket till den 13 september 1959 kl. 22.02.23. När Lunik II träffade månen inleddes en ny epok i astronomiens historia. Förut har vi endast kunna observera främmande himlakroppar utan att kunna påverka t. ex. deras ytor. Nu kan vi — fast det än så länge skett under blygsamma former — även experimentera med dem. Datum för den ryska raketens nedslag på månen är den experimentella astronomiens födelsedag, och vad detta kommer att innebära för människan har vi nog — trots alla vetsagor — svårt att föreställa oss. Den ryska måntriumfen under 1959 fullbordades den 4 oktober, då Lunik III sändes upp jämnt två år efter det Sputnik I slagit världen med häpnad. I likhet med Lunik I och II vägde det sista steget, sedan bränslet tagit slut, 1,5 ton. Härav Bild 3. Banan för Lunik III under första varvet. 1. Raketens och månens lägen vid starten den 4 oktober. 2. Raketens och månens lägen den 6 oktober, då fotografering torde ha ägt rum. 3. Rake-ketens läge när den var närmast jorden, och månens samtidiga läge. 174