Bild 4. Rymdstationen fotograferar månens baksida. Pilarna anger solstrålarnas riktning. kom 290 kg på en speciell ”automatisk rymdstation” och 160 kg på övrig apparatur. Avsikten med rymdstationen var att fotografera månens baksida, som på grund av månens s. k. bundna rotation inte kan ses direkt från jorden. Visserligen ”vaggar” månen till följd av banans avvikelse från cirkelformen och av andra orsaker en smula, så att vi kan se 59 procent av dess yta, men resten har hittills varit undandragen mänsklig insyn. Att träffa månen är redan det en nästan otrolig teknisk prestation, som lyckats tack vare ryssarnas lösning av fjärrstyrningsproblemet. Men att sända en raket, som först passerar månen och sedan kröker sin bana så, att i lämpligt ögonblick en kamera kan riktas in och fotografera månens baksida, är en mångfaldigt svårare uppgift. Den klarades så gott som fullständigt genom Lunik III, som fotograferade ungefär tre fjärdedelar av månens för oss dolda yta. Sedan rymdstationens kameror tagit sina bilder fortsatte Lunik III ett gott stycke ut i rymden. Den vände på 470 000 km avstånd från jorden, då dess hastighet endast var 0,4 km per sek., och återvände sedan med växande hastighet mot jorden, som den passerade på 40 000 km avstånd och med en omloppstid av ungefär 13 dygn. Hela fotograferingen styrdes av signaler från jorden och hela apparaturen rymdes i en behållare med diametern 120 cm och höjden 130 cm. För att raketen skulle stabiliseras under sin flykt hade den förut roterat runt sin axel likt en gevärskula. Men under själva fotograferingen måste ju rotationen hejdas, vilket skedde med optiska, gyroskopiska och elektroniska hjälpmedel. Ett orienterings-system, drivet av solbatterier, höll rymdstationen i skottläge så att dess axel i möjligaste mån sammanföll med linjen genom jorden, månen och solen, som vid denna 175