Jätteförskingring hemlighölls Den största förskingringsaffär som väl någonsin förekommit i ett svenskägt företag uppdagades strax i början av 1958 men blev känd först över ett år senare, i april 1959. Det drabbade företaget var Grängesbergsbolagets och LKAB:s gemensamma försäljningsbolag i Ant-werpen, Compagnie des Minerais Suédois, vars båda direktörer, bröderna Alfred och Jacques Blondeel, tillskansat sig ej mindre än över 11,9 miljoner kr. av inbetalda fraktlikvider och nödtorftigt dolt tillgreppen genom att i bolagets böcker uppta dem som fordran hos malmköpare i Belgien. Att dessa stora utestående fraktfordringar ej väckte misstankar hos bolagets belgiske revisor får tillskrivas att denne efter vad det visade sig saknade kompetens. Ej heller inom det engelska bolaget, Swedish Iron Ore Ltd. i London, moderbolag till det belgiska boiaget, anade man oråd, då man där helt litade på uppgiften att den belgiske revisorn var fullt kompetent. En mindre eftersläpning i fråga om de belgiska fraktlikviderna hade observerats redan 1956 inom den centrala ledningen för Grängesberg och LKAB och förhållandet hade då påpekats hos det engelska bolaget, dock utan att detta gjorde något åt saken. När på hösten 1957 denna eftersläpning kommit att motsvara nära nog ett kvartal, fann det svenska försäljningsbolaget, Malmexport AB, tiden inne för en närmare undersökning, varvid jätteförskingringen omedelbart uppdagades. Anmälan om saken gjordes till belgiska polisen, som utfärdade häktningsorder mot de båda bröderna. Den äldre av dem, Alfred, som fått ett sammanbrott vid uppdagandet och som för övrigt var svårt sjuk av sviterna av malaria, häktades men avled efter endast ett dygn. Den yngre brodern Jacques hade emellertid hunnit att hals över huvud fly till utlandet. Han dömdes i sin frånvaro i juli 1958 till fem månaders fängelse, det högsta straff för förskingring som kan ådömas i Belgien. Jacques Blondeel återvände emellertid i november 1958 och anmälde sig för polisen. Det blev ny rättegång mot honom, men denna medförde ingen ändring i straffet, som han därefter började avtjäna. Misstankar yppades att han under sin utlandsvistelse gömt undan en del av det förskingrade beloppet. Av förlusten svarade, enligt uppgörelse med LKAB, Grängesbergsbolaget för 4,7 milj, kr., medan återstående belopp, omkring 7,2 milj., fick bäras av det statliga malmbolaget. Jätteförskingringen väckte naturligtvis, när den äntligen blev känd, enorm uppmärksamhet, men detsamma gällde i minst lika hög grad det långa hemlighållandet av saken. Kritiken härvidlag riktades kanske främst mot finansminister Sträng, som av LKAB-ledningen omedelbart underrättats, så snart förskingringen kommit i dagen och sedan hölls underkunnig om utredningens gång. Interpellationer i saken riktades till honom från samtliga riksdagspartier. Han besvarade dem den 26 maj och anförde därvid som försvar att en offentlig redovisning i ett tidigt skede skulle ha inneburit risk för ekonomiska skadeverkningar. Han bestred vidare att de båda bolagen haft någon skyldighet att offentliggöra förskingringen annat än i sina styrelseberättelser. Till denna finansministerns plädering kan läggas att man inom de båda bolagens ledningar var beredd på ett tidigare offentliggörande i pressen, varför en ”beredskapskommuniké” utarbetats med redogörelse för fakta i saken, vilken dock aldrig publicerades. I en bilaga till Grängesbergsbolagets förvaltningsberättelse i maj 1959 anförde verkställande direktören Erland Waldenström bl. a. att, då saken ej uppmärksammades i svensk press trots de båda offentliga rättegångarna mot Jacques Blondeel, ett offentliggörande på ett tidigare stadium var en avvägningsfråga, där man deis hade att ta hänsyn till aktieägarnas och allmänhetens insynsintresse, dels till den effekt en publicering kunde ha på bolagens affärer. Den nämnda nya organisationen innebar att det belgiska bolaget framgent ställdes under direkt ledning av Malmexport AB och med en svensk som chef. Även inom det engelska bolagets ledning vidtogs förändringar. maskinkonstruktioner inom det marina och civila skeppsbyggeriet, överingenjören Sven Gynt för hans utvecklingsarbete på stora elektriska maskiner, docenten Gunnar Fant för hans arbete rörande analys och syntes av språkljud och överingenjören Georg Gyldenstein för hans insatser vid Stockholms tunnelbanebygge. Professor Bo Kalling fick den brittiska utmärkelsen, Bessemer-medaljen i guld, instiftad 1873, varigenom särskilt gavs uttryck för uppskattning av hans metod för färskning av tackjärn med syrgas i roterande ugn. Professor Kalling erhöll också 10 000 kronor från 1944 års donation, utdelad av Tekniska högskolan. Vid internationella elektrovärmekommitténs sammanträde tilldelades disponenten Hans von Kantzow en guldmedalj för sin insats som uppfinnare av Kanthal-legeringarna, av stor betydelse för elektrisk uppvärmningsteknik. Överingenjören Karl Cederquist belönades med Ekman-medaljen i guld för sitt mångåriga forsknings- och utvecklingsarbete inom skogsindustrien. 190