i Mol i Belgien och reaktorprojektet Dragon i Winfirth Heath i England. Halden-reaktorn, som togs i drift under året, var av särskilt intresse för Sverige. Den använde naturligt uran som bränsle och tungt vatten som moderator och värme-överföringsmedel och var den första och hittills enda reaktorn av denna typ i arbete. Anläggningen i Mol beräknades starta i slutet av 1962. Den ansågs komma att ge nyttiga erfarenheter för bl. a. den plutoniumfabrik i mindre skala, som planerades i Studsvik. Dragonprojektet gällde en högtemperaturreaktor där svåra materialproblem var att lösa, medan å andra sidan ett högre utbyte väntades. Även denna anläggning hoppades man få färdig 1962. Till ordförande i styrelsen för detta projekt utsågs dr Sigvard Eklund, AB Atomenergi. ENEA gjorde en kalkyl över investeringarna i atomenergi inom OEEC-länderna fram till 1965 och kom därvid fram till ett beräknat belopp av 15 miljarder svenska kronor. Atomenergiarbetet i Sverige För det svenska arbetet på utnyttjande av atomenergi innebar året viss inskränkning genom att projekt måste uppges eller skjutas framåt i tiden. Vid årets början meddelade Vattenfall att offert infordrats på utländska atomkraftstationer, vilka eventuellt skulle läggas före det planerade helt svenska atomkraftverket Eva. Det påpekades att, även om man beslutade sig för att beställa en utländsk anlägg-ling, skulle 70—90 procent av denna tillverkas i Sverige. Atomkraftkonsortiet i Krångede AB & Co. (AKK) inträdde som medverkande i värmeanläggningen R 3/Adam vid Farsta för att vinna erfarenheter. Vidare meddelades, att AB Atomenergis elkraftprojekt R 4 och Vattenfalls Eva skulle sammanslås. Beträffande värmeverket R 3/Adam konstaterades en beräknad höjning av kostnaderna med 50 procent och en försening av färdigställandet till 1963. Intresset för att låta en importerad kraftreaktor komma före Eva R 4 ökade, och Vattenfall och AKK, som båda förundersökt olika importmöjligheter visade sig ha stannat för samma typ, en s. k. kokarreaktor, konstruerad av General Electric, USA, och ett samarbete dem emellan påbörjades. Från vattenfallsstyrelsen uttalades i oktober följande: Det gemensamma arbetet på R 3/Adam i Ågesta skulle fullföljas planenligt och man hoppades att den skulle kunna ge Farstaområdet värme fr. o. m. år 1963. Till mitten av 1960-talet hoppades man kunna uppföra en på utländsk reaktortyp baserad station på 50 000 kW, gärna i samverkan med den enskilda kraftindustrien. Man ville också fortsätta det gemensamma arbetet på det svenska kraftverket R 4/Eva men var ännu icke beredd att börja konstruktionsarbetena. Några ytterligare planer ansåg man sig icke ha anledning att arbeta med. Från regeringens rådgivande organ, Atomdelegationen, hävdades, att de förändringar som inträtt under året icke innebar begränsning av det svenska atomprogrammet. Projektet om import av en reaktor innebar ett tillskott, medan å andra sidan de svensktillverkade anläggningarna hade måst skjutas framåt i tiden. Det påpekades samtidigt, att priserna på kol och olja fallit, och att man syntes kunna räkna med lägre kostnader för konventionell ångkraft än vad man gjort tidigare. Vid en av Industriförbundet i december anordnad konferens på Konserthuset framförde intresserade parter sina synpunkter i en livlig och stundtals skarp diskussion. Vid Atomenergibolagets anläggning i Studsvik på Sörmlands-kusten växte en forskarstad upp och två reaktorer blev i det närmaste färdiga. Den s. k. O-effekts-reaktorn R O avsedd för försök med bränsleelement färdigställdes. I reaktorn, en 192