TEATERÅRET Av URBAN STENSTRÖM Kanske vågar man säga att Dramatiska teatern bjöd på den största teaterupp-levelsen under 1959. Det skulle i så fall ha varit Alf Sjöbergs uppsättning av Leo Tolstojs Mörkrets makt. Det var en föreställning med så lätt och snabb andhämtning att man knappast märkte att den varade i drygt tre timmar utan gärna skulle ha suttit kvar i drygt fyra. De sju scenerna flög förbi i en underbar rytm som kom det makabra händelseförloppet att kännas trösterikt och upplyftande. Åskådarens estetiska exaltation blev ett slags rus som gjorde det outhärdliga uthärdligt. Spelet var monumentalt, och oförglömliga rollgestaltningar var Hilding Gävles dödssjuke Pjotr, Sif Ruuds snusförnuftiga monstrum och Ulf Palmes ångerfulle Nikita. Ett annat jordiskt helvete arrangerades av Per-Axel Bränner. Han hade väl inte helt och hållet lyckats överskyla den oavsiktliga komiken i Strindbergs Dödsdansen, men föreställningen blev ändå skrämmande tack vare Lars Hansons kapten, en demonisk dumbom med ett skärande falskt gemyt i sitt förhållande till Irma Christensons kanske alltför behagliga Alice. På Alléteatern tog Dramaten för omväxlings skull upp ett allvarligt stycke, polacken Roman Brandstaetters Att tiga, ett klart antikommunistiskt samtids- Gun Arvidsson och Bo Swedberg i Shelagh Delaneys ”Doft av honung” på Göteborgs stadsteaters studio. 216