Mindre arbetslöshet Läget på arbetsmarknaden, som under hösten och vintern 1958—59 kännetecknats av högre arbetslöshet än tidigare under efterkrigstiden, förbättrades successivt under årets lopp. Särskilt markant blev förbättringen under den senare delen av året trots det stora antal ungdomar, som på grund av befolkningsutvecklingen tillfördes arbetsmarknaden. I december stannade den vid arbetsförmedlingarna registrerade arbetslösheten vid 1,9 procent mot 3,3 procent i december 1958. Den centrala överenskommelse, som träffades mellan SAF och LO i mars, innebar en höjning av timlönerna om cirka 2 procent. Härutöver förekom en löneglidning för industriarbetarna under årets lopp om 2,5 procent. Den totala löneförbättringen blev därigenom av samma storleksordning som under 1958, d. v. s. närmare 5 procent. Industritjänstemännen synes ha erhållit något större total förbättring. De angivna procentsatserna avser timförtjäns-terna. ökningen av årslönerna var något mindre, eftersom den ordinarie arbetstiden förkortades med en timme per vecka. Ökningen i produktiviteten var åtminstone av samma storleksordning som tidigare (3,5 procent). För ovanlighetens skull offentliggjorde båda huvudorganisationerna på arbetsmarknaden sina bud för 1960 i december redan innan egentliga förhandlingar inletts. LO krävde en generell lönehöjning med 6 procent, dock minst 34 öre per timme. Dessutom framställdes krav om justeringar på förbundspianet, att de särskilda lönetarifferna för kvinnor skulle avskaffas och att några löneavdrag inte skulle utgå för arbetsgivarnas premier för den allmänna tjänstepensionen. SAF föreslog i sitt motbud prolongation på ett år med avdrag för arbetsgivarnas kostnad för ATP med 1,9 procent. Spännvidden mellan buden kunde på grundval härav beräknas till 10 å 12 procent. inte ansetts tillräcklig, utan skolöverstyrelsen har senare under året föreslagit en utökning av antalet provårsläroverk med tre. När det gäller skolans inre arbete är det framför andra två ärenden, som det finns anledning att stanna inför: skolöverstyrelsens anvisningar till kapitlet i folkskolestadgan om elevernas uppförande och de allmänna anvisningarna för undervisning och fostran på skolans högre stadier. Anvisningarna om elevernas uppförande har inte så många besked att ge lärarna om hur de enskilda fallen skall behandlas utöver vad som kan utläsas ur folkskolestadgan. Värdet av anvisningarna ligger snarare däri, att de ger goda och allmänt acceptabla förklaringar till varför skolan måste hålla på vissa ordningsregler och till de åtgärder, som ibland måste vidtagas för att upprätthålla respekten för dessa regler. Och när det inskärpes, att kontakten mellan skola och hem är allmänt önskvärd och stundom nödvändig, så är detta inte bara en åtgärd, som läraren skall bemöda sig om. Det är också ett påpekande för målsmännen, att deras ansvar för god ordning och vårdat uppförande icke är begränsat till tider utanför skolarbetsdagen. Även anvisningarna för undervisning och fostran på skolans högre stadier ställer samspelet mellan hem, skola och samhälle i centrum. Inställningen till eleverna kännetecknas av en vilja att leva sig in i deras situation: ”förhållandet mellan lärare och elev bör i allt större utsträckning präglas av samarbete; de unga bör med andra ord gradvis alltmer behandlas som vuxna”. En dylik grundsyn på den pedagogiska atmosfären i skolan innebär, att man försöker tillämpa arbetsformer, som främjar initiativ och självständighet. Och till detta sammanhang hör också, att orienteringen till samhällslivet skall underlättas. På några punkter har anvisningarna utsatts för en mer eller mindre kraftig kritik. Detta gäller t. ex. den nyheten, att skolan ej skall utfärda föreskrifter utan blott rekommendationer om elevernas privatliv. Men det gäller också vad som sägs om lappskrivningar, som i vissa hänseenden helt utdömes, och om betygsättning, där vissa icke alldeles glasklara principer fastslagits för en acceptabel underbetygsfrekvens. I anslutning till den målsättning för skolans arbete, som kan utläsas ur anvisningarna, faller det sig naturligt att i skolhändelserna under 1959 sortera in två evenemang, som framgångsrikt uppburits av eleverna själva och deras livaktiga organisationer, det ena elevriksdagen i Stockholm och det andra omröstningen om 5-dagarsvecka i skolan. Under elevriksdagen behandlades icke enbart sådana eleverna näraliggande frågor som rökningsförbud, morgonsamlingarnas utformning och uniformitet i skolornas ordningsföreskrifter. Intresset samlade sig också i hög grad kring frågor med vidare perspektiv: skolans fostrande uppgift, tros- och tankefrihet i skolan, enhetsskolans och gymnasiets kommande utformning m. m. ”Folkomröstningen” har närmast intresse som en lektion i samhällskunskap men pekar ändå fram emot en skolorganisatorisk fråga som förr eller senare måste få sin lösning. Det förtjänar i sammanhanget omtalas, att skolöverstyrelsen inbjudit landets skoldistrikt till en försöksverksamhet med 5-dagarsskolvecka och att i några kommuner sådan försöksverksamhet nu pågår. 247