JOHN FOSTER DULLES John Foster Dulles, Förenta staternas utrikesminister under sex år av Ei-senhowerregimen, avled den 24 maj, 71 år gammal. Han hade en månad tidigare tvingats bort från sin post av cancer. Samma sjukdom hade han opererats för redan 1956. Dulles var under större delen av sitt liv en mycket framgångsrik affärsjurist i New York. Denna verksamhet förde honom ut på långa utlandsresor. Så stimulerades ett intresse för internationell politik, som han fått i sin familjemiljö. Morfadern, John Watson Foster, hade varit utrikesminister, och president Wilsons utrikesminister Robert Lansing var morbror till Dulles. Denne blev i slutet av andra världskriget en av republikanska partiets utrikespolitiska talesmän. Han deltog vid grundandet av FN i San Francisco 1945 och följde Byrnes och Marshall till en rad stora konferenser. Som ivrig anhängare av en utrikespolitik över partistriderna samarbetade han väl även med utrikesminister Acheson. Fredsfördraget med Japan 1951 var huvudsakligen Dulles verk, och efter republikanernas valseger 1952 blev han nästan självklart utrikesminister. Under valkampanjen hade han framfört krav av republikanerna om en djärvare och hårdare kurs mot Sovjet. Dock kom han efter hand att föra en utrikespolitik, som väsentligen fullföljde Trumanregimens — samverkan mellan västmakterna, stöd åt hotade nationer, fred men inte fred till varje pris. USA fortsatte konsekvent sin Europapolitik. I Fjärran östern underströks den avvisande hållningen mot Kommunistkina genom maktdemonstrationer. I fråga om Mellersta östern visade sig Dulles ibland osäker, vid andra tillfällen ingrep han med framgång. Han ägde Eisenhowers absoluta förtroende och personliga vänskap och kunde handla mera självständigt än kanske någon tidigare chef för State Department. Han bidrog starkt till att allt fler republikaner, som förut omfattat isolationismen, accepterade konsekvenserna av USA:s ledarskap bland de fria nationerna. Dulles hyste oförminskad misstro mot kommunisterna även då de bedrev sina ”fredsoffensiver”, han varnade ständigt demokratierna för eftergifter i principfrågor. Hans egen ståndpunkt var klart bestämd av västerns rätts- och frihetsbegrepp, av kristen moral. Som politiker var han likväl omstridd. Han irriterade ofta — mindre genom onödiga motsättningar i sak än genom bryska uttalanden och förhastade omdömen. Vid behov var han en skicklig förhandlare men han hade benägenhet för politiska slogans, som lätt kunde förvrängas och ge en oklar föreställning om politiken bakom orden. T. ex. ”massiv vedergällning” (mot en angripare) och ”förmågan att gå till randen av krig” (utan att råka i krig). De allierade i Europa mästrade han ibland fränt såsom då han 1954, närmast med udd mot Frankrike för dess hållning i Europaarméfrågan, hotade med en ”smärtsam omprövning” av den amerikanska utrikespolitiken. I USA kritiserade man bl. a. hans vana att negligera departementets experter, och det gjorde ett obehagligt intryck då han ”av praktiska skäl” offrade några underordnade, som förföljts av den ökände senator McCarthy. Trots all kritik hävdade han dock sin position. Att han förmådde detta med förtjänster och fel var ett bevis på hans personliga format, det erkändes även av vedersakare vid hans bortgång. I en seg slutkamp mot sjukdomen hade han visat sällsynt mod och uthållighet. Han jordades på nationalkyrkogården i Arlington. 296