villighet att medla. Även i övrigt föreföll Moskva och Peking i viss grad ha kommit i otakt i utrikespolitiskt avseende. Kina fortsatte en häftig antiamerikansk kampanj, medan Sovjetunionen inledde en direkt förhandlingskontakt med USA. Krusjtjev bevistade på hösten, omedelbart efter sitt besök i USA, den kinesiska folkrepublikens 10-årsjubileum i Peking. I ett högtidstal sade han, att staterna inom ”det socialistiska lägret” ej borde ”pröva det kapitalistiska systemets stabilitet med våld”. Han tillfogade att det ju ändå var dömt att försvinna. Krusjtjev betygade emellertid åter Sovjets och Kinas gemensamma intressen och uttryckte förståelse för kinesernas interna svårigheter. Dessa var följder av den forcerade industrialiseringen och införandet av de s. k. folkkommunerna. (Se SvD Ä. 1958, sid 342.) I april valdes Liu Shao-chi till folkrepublikens president efter Mao Tse-tung, som ”ej kandiderat för återval” men som behöll den vida viktigare partiledarposten. Inbördeskrig i Laos I Sydostasien aktualiserades en gammal konflikthärd. I juli började kommunistiska gerillastyrkor operera i kungariket Laos nära dess gräns till Nordvietnam, senare också i andra delar av landet. Rebellerna tillhörde Pathet Lao-rörelsen som 5—6 år tidigare — under kriget i Indokina mellan fransmännen och Vietminh — hade besatt stora delar av nordöstra Laos i samverkan med Vietminh-styrkor. De sistnämnda hade dragits tillbaka efter vapenstilleståndet i Indokina 1954, men enligt stilleståndskonferensens beslut hade Pathet Lao-förband fått stå kvar, främst i provinsen Sam Neua. Övervakandet av läget hade anförtrotts åt en kontrollkommission med representanter för Indien, Kanada och Polen. Denna hade dock inte förmått göra någon effektiv insats och hade upplösts i början av 1959 på begäran av laotiska regeringen. Innan krisen bröt ut i juli hade regeringen försökt komma till rätta med Pathet Lao genom att låta rörelsen bilda en legal politisk organisation på villkor att de väpnade styrkorna införlivades i den reguljära armén. Denna uppgörelse hade delvis trätt i kraft, men några Pathet Lao-förband hade vägrat att foga sig. De bildade nu kärnan i gerillastyrkorna. Laos regering anklagade Nordvietnam för militär intervention och anhöll, att FN skulle ingripa med en internationell truppstyrka. Denna begäran kunde FN ej tillmötesgå. I stället beslöt FN:s säkerhetsråd i september att skicka en undersökningskommission till Laos. Denna rapporterade efter två månader, att den ej funnit bevis för någon direkt intervention av Nordvietnam; däremot hade man konstaterat, att rebellerna fått vapen och förnödenheter från det kommunistiska grannlandet. I november besökte generalsekreterare Hammarskjöld på eget initiativ Laos. Han uppdrog åt den finländske FN-mannen S. Tuomioja att företaga en undersökning där, och denne rekommenderade efter en tids vistelse i landet ekonomiska hjälpåtgärder samordnade av FN. Sovjetunionen motsatte sig FN:s befattning med konflikten och krävde, att de makter som 1954 hade konfererat i Geneve om Indokina åter skulle inkallas till möte. Gerillaattackerna upphörde åtminstone tills vidare på hösten. Det inrikespolitiska läget var emellertid labilt, och omedelbart före årsskiftet utbröt en regeringskris, under vilken armén i viss grad påverkade händelserna. Savang Vatthana, den nye kungen av Laos. (Se utrikeskronologien 21/8.) 355