år 1799. Det var den centrala lågt liggande delen av Fréjus som hårdast drabbades av flod- eller snarare gyttjevågen, och det var här det stora flertalet av dödsoffren krävdes. När underrättelsen om katastrofen nådde Paris proklamerade regeringen omedelbart hela den drabbade dalen som katastrofområde och anslog 100 milj, franc (omkr. 1 milj, kr.) till det mest brådskande hjälparbetet. Nationalförsamlingen avbröt sina förhandlingar och ajournerade sig till den 4 december. En omfattande räddningsaktion insattes snarast möjligt, och kvällen efter katastrofen var omkring 10 000 man engagerade i denna, bland dem 8 000 man militär. Närmast gällde det att få fram livsmedel och dricksvatten. Franska radion och televisionen startade en insamling, som på tre dagar inbringade det största belopp som någonsin förekommit i Frankrike eller 3 miljarder franc (30 milj. kr.). Även i utlandet startades hjälpaktioner — för Sveriges del var Röda korset förmedlare av bidrag — och uttryck för deltagande kom från flera håll. Kung Gustaf Adolf sände bl. a. ett kondoleanstelegram till president de Gaulle. Svenska Dagbladets Pariskorrespondent Sven Aurén befann sig dagen efter katastrofen i Fréjus och gav därifrån en skildring som gav en föreställning om den föregående nattens fasor. Ur denna skildring kan anföras: ”Malpassetdammen ligger sju kilometer ovanför Fréjus med brant stigning uppströms. När dammen brast betydde det att de gigantiska vattenmassorna erhöll en våldsam hastighet på sin väg mot havet. Det innebar vidare, att flodvågen rev med sig Rivierans röda sten och jord och förvandlades till en tegelröd gyttjeflod, som kastade sig över hus och människor. Kvällen var becksvart och regnet öste ned. Folket hade kurat ihop sig inomhus. Plötsligt hördes ett tilltagande dån erinrande om när de allierade bombflottorna dundrade in över kusten under befrielsedagarna. De röda gyttjemassorna vräkte sig över den del av Fréjus, som nu är utplånad. Bostadskomplexen störtade samman som korthus. Många människor dödades ögonblickligen, andra fick ett fasanfullt slut genom att långsamt kvävas i gyttjan. Andra sveptes med av stormfloden och fann sig senare simmande i havet någon kilometer längre bort. Lokaltåget Marseille—S:t Raphael råkade just denna kväll vara några minuter försenat och hann bromsa upp, där banvallen genombrutits. Förseningen räddade säkerligen livet på ett par hundra passagerare, som annars med vagnarna skulle ha försvunnit i gyttjan. Den gamla romerska arenan hamnade mitt i floden och fungerade genom sin soliditet som strömdelare. På ömse sidor krossades tegel- och betonghusen, men den mäktiga arenan stod så gott som orörd som en ironisk hälsning från antikens arkitekter till deras nutida efterföljare.” Hur är det möjligt, frågade man sig, att en hypermodern anläggning ger vika på några sekunder. En officiell undersökningskommission tillsattes för att ställa de eventuellt skyldiga till ansvar. Var det dammens djärva konstruktion som utlöst katastrofen? Den var Europas ”mest tunn-väggiga och elastiska” dammkonstruktion, uppförd enligt nya metoder. Men problemet kompliceras av att vad som först gav vika ej var betongväggen utan de båda bergsidor på vilka den stödde sig. Med hänsyn till bergartens porösa beskaffenhet borde dammen kanske aldrig ha byggts. Katastrofen i Fréjus kom efter en hel veckas härjningar som det upprörda Medelhavet svarat för, de värsta stormarna vid Rivieran på decennier. Att bestämma det exakta antalet omkomna vid katastrofen visade sig svårt på grund av befolkningens rörlighet. De sista förlustsiffror som förelåg under året meddelades av franska inrikesdepartementet den 16 december. De upptog 303 döda och 109 ännu saknade. Förödelsen i Fréjusområdet efter dammkatastrofen. 357