SEGER FÖR BRITTISKA HÖGERN Av redaktör HANS von FRIESEN De brittiska underhusvalen den 8 oktober resulterade i en övertygande seger för den konservativa regeringen Macmillan, som kraftigt lyckades stärka sin majoritet i parlamentet. Det nyvalda underhuset bestod av 366 högermän (+ 23), 258 labourmän (— 23) och 6 liberaler (diO). Redan några timmar efter det att de första valresultaten börjat strömma in var den konservativa ledningen så klar, att labourledaren Gaitskell vidtog den efter brittiska förhållanden ovanliga åtgärden att offentligen erkänna sig besegrad, trots att flertalet valkretsar då fortfarande var oräknade. Valutgången innebar att en brittisk regering för första gången i modern tid säkrat en tredje full mandatperiod. Tidigare hade det endast hänt en enda gång under 1900-talet att samma regering suttit kvar efter tre underhusval i följd, men den gången var omständigheterna mycket speciella. Är 1910 förrättades nämligen två allmänna val, vilka båda gav i stort sett samma resultat och vilka gjorde det möjligt för den dåvarande liberala regeringen att sitta kvar vid makten. Annars har regeln varit att ett parti, som kommit i regeringsställning som resultat av ett underhusval, lyckats hålla sig kvar vid makten vid ett följande nyval, men att valet därefter lett till regeringsskifte. 1959 års val intar en särställning även såtillvida att det utgör kulmen på en obruten kedja konservativa valsegrar under 1950-talet. 1950 års val medförde anmärkningsvärda konservativa mandatvinster, som dock inte var tillräckligt stora för att framtvinga ett regeringsskifte, som fick vänta till efter 1951 års val. År 1955 förbättrade de konservativa ytterligare sin ställning i underhuset, och 1959 noterades nya mandatvinster. Macmillan, som blev premierminister efter sir Anthony Eden i januari 1957, vidtog omedelbart en ombildning av regeringen. Inrikesminister Butler, finansminister Heathcoat Amory och utrikesminister Selwyn Lloyd stannade som väntat kvar i sina gamla funktioner, men på åtskilliga andra betydelsefulla poster blev det förändrin- gar. Två ministrar lämnade regeringen: Alan Lennox-Boyd drog sig tillbaka från det politiskt utsatta koloniministeriet, och även undervisningsminister Geoffrey Lloyd försvann ur ministerkretsen. Dessa båda demissioner framkallade en rad omplaceringar. Arbetsminister Macleod ryckte upp som koloniminister och efterträddes i arbets- Från vänster: Richard Butler, lord Hailsham och lain Macleod. 358