ter inom väljarkåren. Valdeltagandet var livligare än någonsin förr. Väljarna tycktes gå till valurnorna för att säkra den trygghet i form av ATP, barnbidrag m. m., som de ansåg att främst socialdemokratien gav. Segervalet för socialdemokratien — folkpartiet gjorde viss återhämtning efter katastrofvalen 1958 och centerpartiet gick något framåt — blev således högerpartiets första förlustval sedan 1950. Partiet fullföljde därför efter valet den omprövning, som det i februari förklarat sig berett till för att uppnå borgerlig samverkan. Det accep terade ATP och försäkrade att barnbidrag inte skulle borttas utan samtidigt införande av barnavdrag. Trots ivriga bemödanden från olika borgerliga kretsar att under hösten nå borgerligt samarbete med sikte på gemensamma eller samstämmiga partimotioner vid 1961 års riksdag uppnåddes inga nämnvärda resultat. Höstens remissdebatt och den efterföljande allmänna politiska debatten gav snarare en föraning om ett oorganiserat stöd åt socialdemokratien från ettdera eller båda ”mittpartierna”. Vårriksdagen börjar Den nya riksdagen, som bestod av 62 h (+ 1), 54 cp, 70 fp, 189 s (— 1) och 7 k fick för första gången på länge mottaga en balanserad driftbudget. Statsinkomsterna hade klättrat över 15 miljarder och utgifterna uppgick till 14 852 miljoner, d. v. s. 1 070 miljoner mer än 1959. Finansministern räknade med en statlig upplåning på 1,9 miljarder. Det var tack vare omsättningsskatten som driftbudgeten t. o. m. visade ett formellt överskott på 285 milj, kr., förklarade hr Sträng. Den allmänna varuskatten hade också ”gjort det möjligt att fortsätta ett progressivt samhällsarbete”. Men finansministern var bitter över att föregående års riksdag avslagit hans förslag om en extra energiskatt, som skulle gett drygt 200 milj, kr., och förklarade att han på grund därav måste föreslå att ett tidigare beslut om skärpta lagervärderingsregler skulle träda i kraft, även om vissa synpunkter annars skulle talat för ytterligare uppskov. Besparingsutredningens för slag hade han lämnat åsido med undantag av 0,5 procents höjning av den statsgaranterade räntan för vissa statsbelånade hus. Statsverkspropositionens mottagande i pressen följde partilinjerna. Medan de socialdemokratiska tidningarna talade om ”framstegsbudget” och ”krisen som försvann” fann SvD det ”skrämmande att finansministern inte kan komma till bättre resultat, trots att han kan utnyttja nya stora inkomstkällor . . . miljonerna forsar in i statskassan, ändå förblir statens finanser till ytterlighet överansträngda”. Medan Stockholms-Tidningen (s) inte på långliga tider skådat en budget så fri från valtaktiska inslag, fann Dagens Nyheter (fp) att den gjorts upp med ”blick på valet”. Folket (s) jublade: ”Varje framstegs-vän måste glädja sig åt att hr Sträng helt tar avstånd från den reaktionära samhällssyn, som präglade besparingsutredningens betänkande”, och Sydsvenska Dagbladet (h) suckade ”utredningsmännens insats var förgäves”. Räntehöjning Några dagar efter det budgeten framlagts höjde riksbanken räntan Vi procent till 5 procent. Samtidigt skärptes bankernas likviditetskvoter 5 procent, d. v. s. för de största bankerna från 40 till 45 procent. Riksbankschefen Åsbrink förklarade att besluten tillkommit som komplement till budgeten för att dämpa konjunkturen och bereda väg för ett obligationslån för bostäder och för konsolidering av statsskulden. Riksbanksfullmäktige hade varit eniga. Talesmän för centerpartiet, främst dess största tidning Skånska Dagbladet, angrep hårt hr Rubbestad (cp) för att han inte reserverat sig mot beslutet. Han lät därför genom TT meddela att ohälsa hindrat honom att i tid ta avstånd från räntehöjningen. Hallands Nyheter (cp) tog honom i försvar mot dem som krävde hans avgång och påpekade att den uteblivna reservationen ”inte förorsakat räntebetalarna ett enda öres merkostnad”. Remissdebatten I remissdebatten gick alla de borgerliga partierna mot omsättningsskatten, därför att denna som höger ledaren hr Hjalmar son uttryckte det ”blivit högskattepolitikens symbol”. Han och folkpartiledaren hr Ohlin krävde dess borttagande från 1 januari 1961, medan centerparti ledaren hr Hedlund inte angav någon preciserad tidpunkt. Finansministern avvisade kraven, liksom alla planer på ytterligare besparingar — ”alla tänkbara har gjorts” — och menade att hr Hjalmarson skulle komma att bryta nacken av sig, om han skulle tvingas att inlösa sina 54