kommuner. Utgången blev tillbakagång för högerpartiet, framgång för centerpartiet och folkpartiet, medelmåttigt resultat för socialdemokratien och stor framryckning för kommunisterna i Viskafors. Detta tolkades i pressen som en förutsägelse inför den 18 september. Några dagar senare levererade hrr Hedlund och Ohlin valrörelsens sensation. Genom TT sände de ut likalydande deklarationer, vari försäkrades att de inte under några omständigheter skulle komma att ge sitt stöd åt ”en politik, som präglas av högerns extrema förslag”. Hr Ohlin upprepade dessutom att folkpartiet aldrig skulle medverka till upprivande av ATP, medan hr Hedlund i denna fråga iakttog passande tystnad. De förklarade att deklarationen tillkommit som motdrag till den socialdemokratiska propagandan om att växling vid makten skulle innebära en högerdominerad politik. Hr Hjalmarson svarade omedelbart att borgerlig samverkan alltjämt var högerpartiets linje och socialdemokraterna dess motståndare. Den socialdemokratiska glädjen över att ”två slår den tredje” (Ulla Lindström) blev kort. Två dagar senare kunde nämligen SvD efter tal av hr Hedlund i Malung notera ”Två slår varandra”. Till yttermera visso dementerade hr Hedlund två dagar före valet varje överenskommelse mellan centerpartiet och folkpartiet. Inte mindre än 85,6 procent av de röstberättigade slöt upp vid valurnorna den 18 september. 47,7 procent av väljarna röstade borgerligt och 47,8 procent stödde socialdemokraterna. Dessa fick för första gången över 2 miljoner röster och ökade med 256 000 jämfört med junivalet 1958 (214 000 höstvalet 1958). Mandatmässigt gav ökningen jämförelsevis ringa utdelning: en uppgång från 111 till 114 mandat, vilket innebär majoritet över de borgerliga i andra kammaren — de fick 113 mandat — men inte ensammajoritet i kammaren. Kommunisterna som oförändrat förfogar över 5 mandat — de väldiga mandatvinster som de under valnatten tilldelades av en felprogrammerad datamaskin sjönk ihop till ingenting när den definitiva sammanräkningen var klar — kan alltså även i fortsättningen i vissa lägen spela en avgörande roll. De ökade med 35 000 röster i jämförelse med höstvalet 1958 och utgör 4,5 procent av väljarna. För de icke-socialistiska partierna medförde valutgången förutom minoritetsställning i andra kammaren att ledarskapet inom oppositionen övergick från hr Hjalmarson till hr Ohlin — denne har 1 mandat mer bakom sig. Högerpartiet förlorade nämligen 6 mandat och har alltså 39. Röstförlusten blev 46 000 i jämförelse Yngst och äldst i andra kammaren. Riksdagsman Erik Hammersten, Älvsbyn, hälsas här av kammarens ålderspresident Harald Hallén. Bägge lämnade riksdagen vid årsskiftet, Hammarsten efter att ha varit ledamot endast i 21/: månad, Hallén efter att ha varit med sedan 1912 (med uppehåll för åren 1922—1924). med junivalet 1958 (87 000 hösten 1958) och andelen i valmanskåren minskade från 19,5 till 16,5 procent. Folkpartiet vann 2 mandat — har således 40 — genom en röstökning på 44 000 sedan junivalet 1958 (140 000 hösten 1958) men gick procentuellt ned från 18,2 till 17,5. Centerpartiet, som var oppositionens segrande parti med 92 000 fler röster än i juni 1958 (70 000 hösten 1958), fick också 2 nya mandat, summa 34, och dess procentuella andel av valmanskåren blev 13,6 mot 12,7 1958. Valkommentarerna i den borgerliga pressen präglades av dagen-efter-stämning. Högertidningarna lade skulden för borgerlighetens debacle på ”mittenalternativet” som splittrat krafterna, medan den liberala pressen och centerpartiets tidningar hävdade att högerns ”ytterlighetsbeto-nade” politik spelat socialdemokraterna i händerna. Både i konservativa och i liberala tidningar framhölls att valet borde utgöra ett me- 5 65