Tre utredningar Innan vårriksdagen åtskildes tillsatte finansministern två stora skatteutredningar för omläggning av hela skattesystemet. Den ena skall syssla med företagsbeskattningen och främst analysera för- och nackdelarna med nettovinstbeskattning, med olika former av bruttovinst-beskattning och med en kombination av båda systemen. Utredningen skall ta särskild hänsyn till det läge som uppkommit genom Efta och även belysa beskattningens roll som konjunktur-politiskt medel. Den andra mera allmänna skatteutredningen fick i uppdrag att pröva nya former av beskattning, t. ex. definitiv källskatt, och att undersöka en förskjutning mot ökad indirekt skatt — oms och elskatt bör permanentas. Familjebeskattningen och barnfamiljernas skattebörda samt skatteskalornas utformning skall ägnas uppmärksamhet. Hr Sträng anser sig tydligen inför valrörelsen behöva en avledare i diskussionen om skattebördorna, menade SvD, och Expressen tyckte också att det är ”en förskräcklig tur för regeringen att finansministern hann med det här just nu”. Även den av jordbruksministern tillsatta mammututredningen av riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken tolkades som ett led i valrörelsen — ”socialdemokraterna vill framstå som initiativtagarna till ett stort jordbrukspoli-tiskt reformprogram”. Utredningen fick till uppgift att pröva den lämpliga storleken av framtida jordbruksproduktion och de krav som i framtiden kan ställas på rationalitet. Även en helt eller delvis införd lågprislinje skall undersökas — ett uppslag som möttes med mycken skepsis. Valrörelsen Försommarens partikongresser och riksstämmor blev valrörelsens preludier. På den socialdemokratiska kongressen antogs ett nytt program, vari enligt hr Erlander ”lyckan gläntade på dörren” och marxismen övergavs. Valparollen som myntades var: Fyra veckors semester åt alla. På högerstämman i Borås förklarade hr Hjalmarson, att partiet inte kompromissade med sitt samvete för att få passerkort till FN. Detta uttalande åberopades senare som motiv till att regeringen ånyo vägrade att utse högerledaren som FN-delegat. Partiet tackade då nej till all representation och sände i stället riksdagsman Agerberg som egen observatör. Folkpartipressen diskuterade intensivt möjligheten att FN-delegationen skulle få klara sig även utan folkpartister. Partiet nominerade dock senare kandidater, vilket Eskilstuna-Kuriren (fp) ansåg var ”ett missgrepp”. Från folkpartiets landsmöte i Stockholm spreds rykten om underhandlingar mellan hrr Ohlin och Hedlund om ”samverkan i mitten”. Den liberala pressen spann förtjust på temat att hrr Ohlin och Hedlund skulle regera, medan hr Hjalmarson och hans högerparti fick nöja sig med att se på. Politiskt dagdrömmeri, menade SvD. Spekulationerna pågick ostörda några veckor, men sedan tog hr Hedlund till orda på centerpartiets riksstämma i Umeå och förklarade trepartisamverkan vara bästa lösningen. En minoritetsregering har vi inte tänkt på och inte diskuterat, sade han. Som motvikt till fyra-veckorssemestern lanserade centerpartiet inför valet sänkt pensionsålder för alla eller vissa grupper. Den politiska diskussionen kring ATP tog ny fart genom den pensionsavlösning som Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaför-bundet den 30 juni träffade avtal om. Centerpartiledaren erkände strax att en övergång till pensionering på frivillig grund blivit mera komplicerad men vidhöll kravet på utredning. Utredningen skulle dock även inbegripa konsekvenserna av avtalet — ”vad den leder till vet vi ju inte”, tilläde hr Hedlund. Hr Hjalmarson däremot vidhöll att ”åtgärder skall vidtagas så att grunden kan läggas till frivillig pensionering. Sedan skall obligatoriet omdanas till frivillighet, tvånget förgå men tryggheten bestå”. Och hr Ohlin upprepade: ”Vi vill inte vara med om att riva upp ATP. Vi vägrar att vara med i en regering vars program går ut på att avskaffa ATP och ersätta den med ett frivilligsystem”. I slutet av juli meddelade hr Hjalmarson att högerpartiet tillsatt en egen pensionsutredning, eftersom det inte fanns utsikter för en utredning i samverkan med folkpartiet och centerpartiet. Han sade också att det inte var tal om att ”grunden för tjänstemännens uppgörelse skall ryckas undan”. Tvärtom måste den influera på de stats- och kommunalanställdas villkor. Den 20 augusti förklarade sig hr Hjalmarson ånyo beredd att förhandla om borgerligt samarbete, men hr Ohlin tog omedelbart avstånd från anbudet. En vecka senare företogs kommunalval i Åkerbo och Viskafors stor- 64