På försvarsstaben i Stockholm samlades 1 februari 11 av arméns 14 generaler för gemensamma överläggningar. Det var samtliga militärbefälhavare inom armén, som träffades till sitt årligen återkommande möte under ledning av arméchefen, generallöjtnant Thord Bonde. Under denna konferens, som pågick en vecka, fick generalerna information från arméledningen om aktuella militärproblem. På bilden ses sittande fr. v. generalmajor Harald Haegermark (11. milo) Östersund, generalmajor Viking Tamm (I. milo) Kristianstad, arméchefen Thord Bonde, generalmajor Nils Björk (VI. milo) Boden, och generalmajor Richard Åkerman (III. milo) Skövde. Stående fr. v. generalmajor Bert Carpelan (IV. milo) Stockholm, generalintendenten, generalmajor Hilding Kring, Stockholm, generalfälttygmästaren, generalmajor Edward Malm, Stockholm, generalmajor Fale F:son Burman (VII. milo) Visby, dåvarande arméstabschefen, generalmajor Gustav Åkerman och generalmajor Regner Leuhusen, befälhavare för V. militärområdet, Karlstad. KRIGSMAKTEN Genom 1958 års försvarsbeslut borde en fast grund ha skapats för en konsekvent, målmedveten och långsiktig modernisering av vårt försvar. En ändring i statsmakternas inställning måste bottna i förändrad bedömning av de utrikespolitiska förhållanden som kan sägas öka eller minska den politiska spänningen och den militära beredskapen i världen. Även förändringar på det militärtekniska området kan ställa krav både på ändrad avvägning mellan olika försvarsfunktioner och på den totala kostnadsramen. Slutligen har också det statsfinan-siella läget ett avgörande inflytande på möjligheterna att tillgodose anslagsbehovet för försvaret. Under hösten har inte mindre än 25 kommittéer eller sakkunniga, vilka alla tillkallats av försvarsministern, varit verksamma inom krigsmaktens ämnesområde. Fyra av dessa utredningar hade före årsskiftet slutförts och betän kande avlämnats. En hade avgivit ett delbetänkande. De flesta av dessa utredningar har dels sin rot i 1958 års försvarsbeslut, dels är de ett led i ett ständigt pågående utvecklings- och rationali-seringsarbete. Den viktigaste — den som gällde hela försvarets kostnader — torde emellertid ha tillkommit såsom följd av vissa politiska kretsars tro att de grundläggande faktorerna för 1958 års beslut hade förändrats så, att avsevärda besparingar borde kunna göras på för-svarshuvudtiteln. 1960 års försvarskommitté hade enligt direktiven särskilt att granska försvarets kostnadsram. Utredningen leddes av landshövding Westerlind och i kommittén ingick två representanter från vardera av de fyra demokratiska partiernas riksdagsgrupper. Som ett förspel till försvarskommittén kan 1959 års besparingsutrednings (Älmebyutred- 75