Aniara ett kraftprov Utvecklingen inom svensk TV under 1960 — framför allt under höstsäsongen; våren var i mycket en tid av stagnation och ”återhämtning” — har främst märkts på det ”formella” planet. Bildmedvetandet och bildkunnandet har ökat, en starkare känsla för mediets särart har vuxit fram. Denna utveckling bort från det stereotypa, fotografiska återgivandet (av en föredragshållare, en sångare, ett samtal, en debatt) och mot det konstnärliga bildberättandet, mot den levande, suggestiva ”bildöversättningen” — den utvecklingen har vi kunnat glädja oss åt inte bara i Åke Falcks underhållningsprogram utan också i flera av talavdelningens sändningar, i en ypperlig serie om alkoholproblem, i ett intressant försök att bildöversätta Frödings dikter, i den på senåret startade Bokhörnan, i tre rättegångsspel (där ett skilsmässomål fördes vidare till hovrätten), i några reportage (t. ex. Bengt Feldreichs besök på försvarets forskningsanstalt, Gustaf Näsströms Åbo-promenad, Lars Holmqvists Vardagsbesök, Carl-Axel Mobergs och Karl-Axel Sjöbloms strövtåg i forntiden). Men den starkaste upprustningen har dock skett på musikens område, där Arne Arnbom som producent kunnat bjuda TV-publiken en rad evenemang: konserter, solistframträdanden, operor och baletter — i väl genomarbetade bildformer. I oktober eurovisionssändes den svenska TV-uppsättningen av Aniara, ett konstnärligt och tekniskt kraftprov som också fick varmt mottagande av kritik och publik. Aniara blev svensk TV:s tack till Eurovisio-nen för många fina musik- och operakvällar under 1960 — från Hamburg, Wien, Salzburg, Bregenz etc. Inom övriga programområden har Eurovisionen dock inte varit så livaktig — med ett stort undantag: Olympiaden! Sverige hade dagliga direktsändningar från Rom under tävlingarna. De svenska referenterna utsattes för åtskillig kritik, men den italienska bildbevakningen från de många arenorna var oftast föredömligt överskådlig och snabb. Vinterolympiaden i Squaw Valley blev däremot ur bild- och aktualitetssynpunkt en klar miss i svensk TV. Inom TV:s nyhetsservice skedde 1960 den förbättringen att Aktuellt började sända fem kvällar i veckan. Programmet blev kompletterat med den utrikespolitiska översikten Panorama, säkert skött av Henry Christensson och Ilgars Linde, samt den på senåret tillkomna I brännpunkten där vitala spörsmål blev belysta i samtals- eller debattform. TV-teatern har lyckats behålla sin stora popularitet. Man observerar här särskilt den rika förekomsten av svensk dramatik på repertoaren under året, bl. a. Strindbergs Oväder, Werner Aspenströms tre enaktare (av vilka framtidsvisionen Skuggorna väckte våldsam indignation på en del håll), Olle Hedbergs Ett leende triumftåg, Vilhelm Mobergs Våld och Erland Josephsons Benjamin. Hans Dahlins ”avhopp” från TV-scenen under året måste beklagas; han krönte sin regikarriär i mediet med en mästerlig uppsättning av Sofokles’ Antigone. Filmavdelningen har strävat vidare i samma spår och sökt entusiasmera publiken genom ”filmveckor”, dokumentärserier och krönikor, där principiella problem inom konstarten belysts. En livligare programverksamhet för barn och ungdom har glädjande nog kommit till stånd; bland sändningarna vill man nämna Måndagspostcn, en trevligt redigerad TV-tid-ning, Nils Linnmans I skogsbrynet samt Gunnel Broströms sagouppläsningar. Gunnel Lindblom och Heinz Hopf i Erland Josephsons pjäs ”Benjamin”. 111