Parterna i skilsmässomålet i TV: Marianne och Nils Eriksson. Den miljonte licensen En årskrönika som denna hinner bara peka på några av de landvinningar som gjorts samt i någon mån ange mediets hittills uppnådda position. Att TV kan och vill fortsätta sin utveckling gör att mediet alltjämt framstår spännande och angeläget. Publikens spontana intresse och ständiga lyhördhet för programmen vittnar om att vi har en levande television. Pressens uppmärksamhet mot allt som rör TV har på intet sätt avtagit under året. Och vilken roll spelar då TV som opinions-bildare? Den frågan diskuterades — utan att något säkert svar kunde ges — energiskt efter den flitiga politiska aktiviteten på bildrutan i samband med 1960 års val. Varje parti fick framträda med ett presentationsprogram och därefter följde de sedvanliga frågestunderna och debatterna. Till slut några siffror som klart belyser intresset för TV. Den miljonte licensen löstes i december och på månadens sista dag var antalet uppe i 1 029 997. Motsvarande siffra den 31 december 1959 var 598 528, vilket alltså innebär en ökning under 1960 med 431 469 licenser. Sändarnätet utbyggdes vidare i snabb takt; vid årets slut var 45 sändarstationer i bruk. 5 miljoner människor i vårt land hade då möjlighet att se televisionens program. SVENSKA DAGBLADETS HISTORIA Svenska Dagbladets första nummer kom ut i december 1884 — framställt av några herrar kring en osande fotogenplampa i ett trångt kyffe vid Karduansmakargatan. Tidningen kunde alltså i december 1959 fylla 75 år. Dess historia under åren från starten och fram till 1 juli 1940 har i anslutning till detta jubileum skrivits av tidningens huvudredaktör under åren 1940—1955, fil. dr Ivar Anderson. Alltsedan han slutade sin tjänst som tidningens huvudredaktör har dr Anderson varit sysselsatt med att forska i SvD:s historia, och under fjolåret var hans bok om denna del av tidningens öden färdig. En andra del skall följa, författad dels av professor Torvald Höjer och dels innehållande essayer och artiklar av en rad andra författare. I den första delen har dr Anderson delvis byggt på hittills outnyttjade källor — bl. a. chefredaktören Helmer Keys dagbok, dr Keys korrespondens med Verner von Heidenstam, initiativtagaren till det nya Svenska Dagbladet som avlöste den första tidningen 1897, brevväxlingen mellan Levertin och Heidenstam samt andra Levertinbrev, vilka sedermera överlämnats till Kungliga biblioteket. Ett rikhaltigt underlag har också personintervjuer givit. Dr Anderson har för övrigt under årens lopp personligen träffat samtliga chefredaktörer utom en. En lång rad av tidigare chefredaktörer och medarbetare träder fram ur denna tidnings-historia, somliga tecknade mera levande och med tydligare profil än vad som hänt tidigare. Det är också skiftande öden som tecknas, som en röd tråd går emellertid att man hållit åsiktsfriheten högt. Den första delen av SvD:s historia slutar med att skildra tidningens nuvarande ägandeförhållanden. SvD ägs av en stiftelse. Enligt dennas stadgar skall den verka för SvD:s bevarande och utveckling under fasthållande i politiskt hänseende vid tidningens nuvarande kurs och grundåskådning. 112