Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Filmåret. Av Ellen Liliedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Falck och Gio Petré i ”Tärningen är kastad”.
na hörde till årets brittiska glädjeämnen. Den
franska importen var mycket omfattande och
rullade in med kraften av en s. k. ny våg, den
unga generationen filmförfattare och regissörer,
av vilka särskilt Frangois Truffaut gjorde sig
markant gällande med en alldeles utsökt
skildring av en Parispojkes patetiska öden i De 400
slagen. Ny och dristig till både innehåll och
utförande var den fransk-japanska kärleksduetten
Hiroshima, min älskade av Alain Resnais,
medan Jean Cocteau i Orfeus testamente i all sin
poetiska extravagans var lättillgängligare och
mer behagfullt stimulerande än någonsin. Av de
gamla mästarna återkom Albert Lamorisse med
den alltigenom förtjusande Ballongresan, ett
litet mästerverk av dikt och saga och
solskens-lynne, även inspelningstekniskt en bedrift. Jean
Delannoy lät den oförbrännelige Jean Gabin
briljera som komediaktör i Baronen lever högt,
Julien Duvivier förde ett helt garde av fina
skådespelare i elden i ett dramatiskt
konversationsstycke, Marie-Octobre, och H.-G. Clouzot
gjorde underverket att avslöja Brigitte Bardot
som tragedienne och god aktris i Sanningen.
Årets verkligt stora publikframgång
hemfördes denna gång av någonting så ovanligt som
en grekisk film, Aldrig på en söndag. Men för
denna omoraliska, vänliga och uppsluppna
komedi kring en flicka i Pireus, utövande
världens äldsta kvinnoyrke, svarade
ryss-amerikanen Jules Dassin — tidigare ofta av misstag
uppfattad som fransman efter sin verksamhet
i franska och amerikanska ateljéer. Hans film
var en bagatell utan större konstnärliga
kvaliteter men genomblåst av spontan livsglädje och
översvallande munterhet. Raka motsatsen var
italienaren Fellinis oformliga romerska
sedeskildring Det ljuva livet, där lysande
enskildheter inte kunde förta intrycket av
överdimensionerade sensationer, presenterade med en
osäkert motiverad indignation. Men Anita
Ekbergs medverkan i en divaroll, kalkerad på
hennes egen person, gav filmen ett kärkommet inslag
av naivt okonstlad, kanske omedveten komik.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Nov 27 00:03:09 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svda/1960/0115.html