bevisande sin obrutna kraft som bildgestaltare men också sin svaghet för formsprängande stilexperiment. Muntrationerna var många, med Lars Helges-sons Bröllopsdagen, i smakfull regi av Kenne Fant, och Göran Genteles uppsluppna musikkomedi Tre önskningar i toppen. Bland de kriminella äventyrligheterna fick Rolf Husberg en framgång med hjälp av författaren Vic Sunesson i Tärningen är kastad, ett mysterium i TV-miljö där Åke Falck dominerade stort på sin mammas gata, medan Hasse Ekman signerade en mera konventionell men logisk och dramatiskt komprimerad mordhistoria, På en bänk i en park, mot en stockholmsk teaterbakgrund som kändes mycket äkta. Maria Lang stod knappast att känna igen i Arne Mattsson-tappning med välkända skrämseleffekter; Tragedi på en lantkyrkogård hade förvandlats till mer än namnet, När mörkret faller. Västerviks-läkaren Kit Colfach och fru Elsa Colfach tog Ingrid Thulin och Gunnar Hellström i "Domaren”. Bibi Andersson i "Bröllopsdagen”. upp raggartemat i en amatörfilm av dristigt format, Susanne, som beskärdes mycket stor framgång hos det tonårspublikum den direkt vände sig till. Hollywoodfilmen kunde under året knappast notera någon större genomslagskraft och stod sig klent i den växande europeiska konkurrensen. En i betraktande av filmens karaktär anmärkningsvärt lång speltid beskärdes dock Premingers iscensättning av Gershwins opera Porgy and Bess, sångligt och musikaliskt fint genomförd, medan framgången för den lika originella som levande och medryckande reportagefilmen Festival i jazz tedde sig fullt förklarlig. Ett annat bildreportage i kolossalformat, den mångomtalade cineramafilmen Världens sju underverk, lyckades också hålla sin plats genom större delen av säsongen, medan Cecil B. De Milles svanesång i välkänt mammutformat, De tio budorden, lämnade både publik och kritik kallsinnig. Från England kom en varierad repertoar med den briljanta kriminalkomedien Gentle-mannaligan, den präktiga äventyrsfilmen Hjälten från Kalapur och den kraftfullt berättade Tyst vrede, behandlande ett vardagsöde i socialpolitiskt sammanhang, som främsta produktioner. Även Carol Reeds återgivning av Graham Greenes muntra spionparodi Vår man i Havan- 114