Den ur teoretisk synpunkt enklaste lösningen är ett gammalt förslag, som aktualiserats i vad som amerikanerna nu kallar ”The Advent System”. Det innebär i huvuddrag följande. Tre ”aktiva” satelliter sänds upp till ungefär 42 000 km höjd på så sätt, att de bildar hörnen i en liksidig triangel, vars plan går genom jordens ekvator. På denna höjd är satelliternas omloppstid ett dygn, d. v. s. de verkar att stå stilla, om de betraktas från jorden. Frånsett vissa små områden runt polerna blir dessa satelliter synliga från varje punkt på jorden, och varje satellit kan lätt ”ses” från de övriga. Signaler eller bilder kan på kortvåg sändas från t. ex. Melbourne ut till en satellit, som vidarebefordrar budskapet till en av sina kolleger, vilken sedan i sin tur sänder det till Stockholm. EXPLORER 8 sköts upp den 3 november. Vikten är 45 kg och banhöjden varierar mellan 360 och 1 600 km. Livslängden beräknas till c:a 100 år. Satellitens främsta uppgift är att utforska jonosfären. USA:s raketprogram under året torde i första hand ha varit betingat av nationella säkerhetssynpunkter. Men samtidigt har de många ”spionsatelliterna” lämnat ett väldigt material för meteorologien, geodesien, cybernetiken och många andra vetenskapsgrenar. Sovjets satelliter Den 20 och 31 januari genomförde ryssarna ett målskjutningsexperiment med långdistans-raketer. Medan startplatserna för USA-raketer-na varit de välkända Cape Canaveral i Florida eller Vandenberg i Kalifornien, är motsvarande data för Sovjets vidkommande ej officiella. Man har dock utpekat Kapustin Yar nära Stalingrad och Aralsk (Tyuratam) norr om Aralsjön. Med sannolik utgångspunkt i endera av dessa platser gick de ryska raketerna en sträcka av 12 500 km och slog ner i Stilla Oceanen inom ett förutbestämt målområde av ungefär 3,5 kvadratkilometer. Gissningsvis var totala höjden på Fig. 5. De två rymdhundarna Belka och Strelka efter hemkomsten. dessa raketer vid starten 60 m, med övriga delar i proportion därtill — de påminner i så fall närmast om USA:s långtidsprojekt Saturnus. Sannolikt var det en raket i denna genre, som den 15 maj lyfte upp Sovjets första ”rymdskepp”, Sputnik 4, till en banhöjd av i medeltal 330 km. Rymdskeppets vikt var 4 540 kg och omloppstiden 91 minuter (i början). Det var utrustat så, att det skulle kunna härbärgera och föda en människa under några dygn. En attrapp fick emellertid ersätta människan denna gång. Den 20 maj skildes kabinen på signal från jorden från resten av rymdskeppet. Uppenbarligen var avsikten att kabinen skulle landa på jorden i oskadat skick. Men kontrollsystemet fungerade inte som det skulle; bromsraketerna avfyrades i felaktig riktning och verkade i stället som acceleratorer, så att både resten av rymdskeppet och kabinen i fortsättningen fick högre (i st. f. lägre) banor än förut. Det svåra nedtagningsexperimentet misslyckades. Den 19 augusti sände Sovjet upp Sputnik 5, eller ”Arknik”, som den kallades, när dess innehåll blev bekant. (Fig. 4.) Vikten var 4 600 kg, banhöjden 350 km, omloppstiden 91 minuter och banplanets lutning mot ekvatorn 65°. Kabinen var denna gång i viss mån en miniatyrupplaga av Noaks mytologiska ark. Den innehöll bl. a. följande. Två hundar, Strelka och Belka (Lilla pilen och Ekorren, fig. 5). Strelka väger 5,5 kg, är 32 cm hög och mäter 50 cm från nosen till svansspetsen. Belka väger 4,5 kg, är 30 cm hög och mäter 47 cm från nosen till svansspetsen. Båda är tikar. Vidare 21 svarta och 19 vita möss. Flera hundra bananflugor. Två krukor med växter av släktet Tradescantia (dit hör den s. k. vandrande juden). Frön av vete, majs, ärt- och lökväxter samt av Nigella (dit hör t. ex. ”jungfrun i det gröna”). Behållare med strålsvampar och grönalger (Chlorella). 140