”Gåsstudie” på Liljeforsutställningen som hölls i Liljevalchs konsthall till firande av 100-årsminnet. KONSTLIVET Av LARS ERIK ÄSTRÖM Årets utställningsliv fick en alldeles särskild prägel tack vare några ryktbara 100-års-jubileer. 1860 var födelseår för både Anders Zorn och Bruno Liljefors. Med pomp och ståt öppnade Zornmuseet i Mora i februari en mäktig minnesutställning, till vilken konstverk lånats upp från både när och fjärran. I september stod denna upp i ny gestalt på Nationalmuseum, betydligt förminskad men med ännu fler arbeten från utländska samlingar. Vid höstens slut hade turen kommit till Göteborgs konstmuseum att visa Zorn. Där var urvalet genomfört ännu strängare, delvis beroende på att Liljeforsjubileet firades samtidigt med ett eliturval från den jätteutställning som tidigare under hösten glatt besökarna i Liljevalchs konsthall. Mera diskret och anspråkslös i omfånget var Waldemarsuddes sommarutställning till minne av den under året likaså 100-års-jubilerande Oscar Björck. Konstpublikens intresse för dessa tre konstnärer var välvilligt men inte överväldigande. Detsamma kan sägas om kritikens reaktioner. För Zorns bländande skicklighet kunde ingen blunda men den krassa materialismen i hans verk framkallade ganska beska kommentarer. Liljefors flärdfria direkthet och hans intensiva inlevelse i naturvärlden väckte däremot stor entusiasm. Det både syntes och kändes att hans sätt att måla fortfarande är aktuellt och att det har egenskaper som är absolut svenskt särpräglade. Björck charmerade med sin blida och vänliga inlevelse och sin danskt kultiverade kolorit. Den norske målaren Ludvig Karsten som Nordiska konstförbundet utställde under hösten på Konstakademien var något decennium yngre än dessa svenskar och hans måleri hör helt och hållet till den moderna konsten. En strålande kolorist med en otrolig förmåga att få färgerna att sjunga i gripande ackord av smältande skön Il 161