het var han också, som denna samling så vackert visade, en målare med sensibel psykologisk inlevelse. Vid sidan av Edvard Munch står han som den moderna norska konstens stamfader, men liksom Munch har han blivit förvånansvärt litet efterföljd i sitt eget hemland. En utmärkt översikt av den moderna nordiska grafiken i färg och svart-vitt bjöds under hösten i Liljevalchs konsthall. Den gav många prov på konstflit och ambitiösa tekniska experiment men den visade också — vilket i och för sig inte var så överraskande — hur provinsiellt bunden den nordiska konsten är. Danskarna gjorde ett fint och eget intryck genom att vara sig själva utan sneglande sidoblickar mot de internationella moderörelserna. Från Hjorth-Niel-sens mäktiga realism till Haugen-Sörensens surrealistiska smärtefantasier varierade deras intentioner. I den svenska kollektionen stod Felix Hatz’ och Lennart Rodhes verk i särklass. Den förres förmåga att arbeta med skiftningar i svärtan så att hans blad innehöll mera färg än den mesta färggrafik och den senares friska djärvhet i litografitriptyken ”Årstiderna” var mycket glädjande. Årets största separatutställningar av verksamma konstnärer var de båda retrospektiva av Siri Derkert (Moderna museet) och av Axel Nilsson (Konstakademien). Bland Siri Derkerts målningar, teckningar, monumentalutkast och skulpturer kände man sig stå inför en naturkraft. Denna 73-årings ungdomligt sökande konst har aldrig varit mera fylld av spänning och kraft än i de senare årens arbeten. Rik och mild i färgen handlar hennes konst om livet, växandet och människorna. Att på ett värdigt sätt presentera denna konstnärs verk i världens stora konsthuvudstäder är en viktig svensk uppgift just nu. Axel Nilssons konst imponerade med sin lugna ärlighet och sin jordbundna gedigenhet. Bland hans målningar återsåg man med vördnad och andakt den underbara ”Vårbrytning” från 1921, en omistlig skatt i den moderna svenska konsten. Några andra äldre konstnärer hade också större och remarkabla framträdanden, fast inte av retrospektiv karaktär. Tor Bjurström (Konstakademien) visade sitt livsbejakande, färgstrålande och friskt experimenterande måleri från de senare åren. Bror Hjorth (Färg och Form) lät publiken få skåda de magnifika kartongerna till den snidade och målade altartavlan i Jukkasjärvi med motiv från Læstadius förkunnelse bland Lappmarkens folk. Einar Jolin (Modern konst i hemmiljö) högtidlighöll sin 70-årsdag med att låta oss se ädelstensgnistrande och formsköna målningar av sent datum. Bland yngre målare som väckte berättigat intresse märktes framför allt Olle Bonnier (Svensk-franska konstgalleriet) och Karl Axel Pehrson (Galerie Blanche). Den senares myllrande rika sommarfantasier skimrade förledande skönt och grönt i novembermörkret medan Bonniers våldsamt dramatiska Gilgamesj-visioner i praktfulla färgeruptioner skakade betraktarna tidigt på året. Arne Jones (Galerie Blanche) visade ovanligt sensibla och graciösa småskulpturer i ädla metaller som gav en inblick i hur starkt hans konstnärskap är rotat i klassiska traditioner, den moderna formen till trots. Av utländsk skulptur bjöd årets utställnings-liv ett fint varierat urval. Svensk-franska konstgalleriet i samarbete med Musée Rodin i Paris presenterade en imponerande samling av den store franske mästaren med hans studier för Balzacstatyn som det mest fascinerande, och detta galleri stod också för en mycket elegant utställning av den unge fransmannen Emile Giliolis formsträngt sköna abstraktioner i marmor och brons. Moderna museet inledde utställningsåret med en otroligt charmerande, glad och lekfull visning av parisdansken Robert Jacobsens dockor av järnskrot och allsköns överblivna ting. Rostiga cykelkedjor förvandlade han med hjälp av litet guld till kostbara klenoder på avgudabilder gjorda av gamla bensindunkar. Vänlig humor, flödande fantasi och en förmåga att skapa magi av dessa bortkastade vardagsting gjorde denna utställning lika tankeväckande som fascinerande. Engelsmannen Reg Butler (Gummesons konstgalleri) förde oss tillbaka till Rodins mjukrunda form, men stympad, lemlästad och torterad och utan fotfäste på jorden. Flera av de mest ryktbara internationella målarna av yngre årgångar har också visats under året. Göteborg fick se den spanska gruppen av informella som nu turnerar framgångsrikt genom världen med Canogar, Millarez och Tharrats bland de främsta och Galerie Blanche hade ett litet men gripande allvarligt och skönt urval av Antonio Tapies’ måleri och grafik. Svensk-franska visade ytterst eleganta målningar av Poliakoff och påfrestande mondäna av Masson men framför allt ett fängslande urval av Wols akvareller och målningar, denne i förtid bortgångne drömmare och fantast som nu hyllas över hela världen som föregångsman och vägledare bland de fria bildskaparna. Arnal och Michaux (båda i Galerie Blanche) visade sina fria lekar och fantasier men den i särklass märkligaste upplevelsen var den unge amerikanen Sam Francis’ måleri. Han fyllde Moderna 162