Närmare två tredjedelar av denna brist föll inom metall- och verkstadsindustri. Det läge som präglat arbetsmarknaden har haft som följd att frånvarofrekvensen inom företagen har ökat samt att omsättningen av arbetskraft likaledes stigit — det har varit ”Hopp-Jerkas” marknad under 1960. Utbudet av arbetskraft ökade visserligen, men samtidigt motverkades detta också av arbetstidsförkortningen. Arbetsmarknadsstyrelsen rapporterade i november en större benägenhet hos industriföretagen att anställa kvinnlig arbetskraft, vilket särskilt gällde verkstadsindustrien. I sammanhanget kan noteras, att den kvinnliga arbetskraften nu också kan gå under jorden. Arbetar-skyddsstyrelsen föreslog nämligen regeringen under årets allra sista dagar att mjuka upp arbetarskyddslagen så att kvinnlig arbetskraft också tillåts arbeta under jord — det gäller dock i sådan tjänst som vid marketenterier i gruvor, i sjukvården eller i mera tillfälligt un-derjordsarbete. I den egentliga gruvdriften får de alltjämt inte delta. Totalt är bilden av arbetsmarknaden under 1960 alltså gynnsam ur sysselsättningssynpunkt men med en viss produktionshämning genom en besvärande brist på många områden samt med sådana skuggor som den ökade frånvaron och den livligare omsättningen på minussidan. En följd av bristerna var att svenska företag åter måste se sig om i utlandet efter arbetskraft — t. o. m. så långt bort som i Grekland. Enligt utlänningskommissionens beräkningar är i runt tal 110 000 utlänningar sysselsatta i det svenska näringslivet, en siffra som ökat med några tusen sedan 1959. Av dessa utgörs den största delen av finländare. De svarar för cirka 40 procent av totalsiffran. Under hösten tillsatte regeringen en tretton-mannautredning med landshövding Per Ecker-berg som ordförande för att se över arbetsmarknadspolitiken. Avtalsrörelsen 1960 fick en ovanlig upptakt. Redan under förspelet — i december 1959 — kungjorde de två stora huvudorganisationerna, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) sina bud. Det blev så småningom centrala förhandlingar och resultatet blev ett tvåårsavtal. Men det som framför allt gjort avtalsrörelsen under 1960 annorlunda var de förhandlingar om övergångsbestämmelser, lönekompensationer och andra problem som fördes med tjänstemännen med anledning av att den lagstadgade tjänstepensione-ringen — ATP — beslutats av riksdagen. Dessa förhandlingar, vilka började med att arbetsgivarna överläde med Svenska industri-tjänstemannaförbundet och Sveriges arbetsledareförbund och träffade en överenskommelse som sedan blev i stort sett normerande för övriga tjänstemannafält, fortsatte för de senare under större delen av hösten, sedan överenskommelse med SIF och SALF blivit klar under sommaren. Resultatet blev i stort sett en kompensation, som, om man inkluderar de avgifter tjänstemännen tidigare själva har betalat, gav en lönelyftning med 15 procent. Det finns emellertid många varianter på denna överenskommelse och en stor del av tjänstemännen fick mindre än de 15 procenten. Staten i sin tur kunde glädja sig åt en extra inkomst som följd av tjänstemännens uppgörelser; de kunde direkt utläsas i finansministerns skatteinkomstsiffror. Det sägs också att de bidrog till att göra julhandeln extra livlig. Den ordinarie avtalsrörelsen började med till synes stora motsättningar. LO krävde en generell lönelyftning med 6 procent samt vissa andra villkor, som i realiteten betydde krav på cirka 10 procent. SAF föreslog prolongation på ett år med avdrag för arbetsgivarnas ATP-kostnader, vilka beräknats till 1,9 procent. Spännvidden var 10 å 12 procent mellan de två huvudparternas bud, när förhandlingarna kom i gång på allvar, vilket skedde när de centrala avtalsförhandlingarna mellan SAF och LO inleddes den 7 januari. De slutfördes den 18 mars och resultatet blev en lönehöjning på i genomsnitt 3,5 procent för 650 000 arbetare. Avtalsförhandlingarna för tjänstemännen inom TCO vidtog omedelbart. Uppgörelsen för dessa ledde till i stort sett samma resultat, även detta avtal blev tvåårigt. För statstjänstemän-nen blev avtalet klart 8 april. Värdet av deras förhöjningar blev 6,5 procent, varav 5 i generell lönehöjning. För skogsbruket blev det ganska segt, och kommunal tjänstemännen fick nytt avtal i maj med 5 procents förhöjning. Den ena gruppen efter den andra fick sina avtal, men avtalsrörelsen fortsatte långt in i sommaren. Då inträffade den allvarligaste konflikten i 1960 års avtalsrörelse, vilken hotade att helt ödelägga det svenska inrikesflyget. Det var piloterna i Linjeflyg som strejkade, vilket enligt bolagets beräkningar under de fem strejkveckorna kostade bolaget mellan 3 och 3,5 milj, kr. i bruttoinkomster. Man måste också sälja undan en del av sina flygplan. En annan långvarig konflikt drabbade bogserbåtarna. De lönelyftningar som blev avtalsrörelsens facit ökades sedermera genom en ganska kraftig löneglidning, som varierade mellan olika branscher. 172