ha minskat dess vikt i vattnet från cirka 700 ton till cirka 600 ton. Ett 25-tal främmande ankare har avlägsnats, likaså främmande stenfyllning, löst timmer etc. Av egentliga Vasaföremål har man hittat en provkarta på hela den kollektion man räknar med att återfinna i skrovet: vapen, husgeråd, matvaror, personlig lösegendom, utrustningsdetaljer från skeppet. Ett av de allra finaste fynden var den heraldiska Vasakärven, som utgjorde kärnan i dåtidens riksvapen. Den krönta kärven, stödd av två keruber, var sannolikt den centrala figuren i akterspegelns utsmyckning. På övre batteridäck hittades den 18 juni skeletten av två Vasamatroser, det ena så gott som helt bevarat, medan av det andra fanns kvar kraniet och ytterligare några delar. Riksantikvarieämbetet tog hand om lämningarna, de kommer i sinom tid att jordas i en gemensam-hetsgrav på Galärvarvets kyrkogård. Av skeppskonstruktiva iakttagelser har i synnerhet en varit överraskande. Man har upptäckt att kanonportarna på ett och samma däck är förskjutna ett halvt hack i längdled på ena sidan i förhållande till den andra, så att kanonerna ”saxat” då de tagits in. Tidigare antogs att skeppet var helt symmetriskt. Upprensningen har skett för att man, utom att minska skrovets vikt, behövt komma åt att göra nödvändiga förstärkningar i skeppets övre våningar. Balkknäna har varit järnbultade till skeppssidorna. Tvärbalkarna har kvar sin fulla styrka för press utifrån, men då järnbultarna Med de stora hydrauliska domkrafterna på ponto-nerna skall Vasaskeppet lyftas enligt denna skiss från hösten 1960. förrostat är det inte mycket som håller kvar skeppssidorna inåt, varför dessa teoretiskt skulle kunna dras isär. Ett antal rundjärn har dragits tvärs genom skrovet från sida till sida för att öka friktionen i förbanden kring övre däck och därmed skeppets stadga. I stället för de sönder-rostade bultar som hållit balkknäna har man drivit in åtskilliga tusen träpluggar för att täta sidorna. Luckplan med stoppning på insidan har använts för att täta kanonportarna. På skadade delar av för- och akterskepp har anbringats plankplan och hela akterspegeln har klätts in. Många mer eller mindre realiserbara förslag har väckts om själva lyftmetoden och sättet att i framtiden bevara Vasa. Bland de seriösa förslagen var ett från Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund i april, att Vasa skulle lyftas in i en kassun på sjöbotten, som sedan skulle lättas och lyftas upp till vattenytan för att bogseras till kaj. Förslaget hade många påtagliga fördelar men skulle ha vållat en merkostnad på cirka 1,5 milj. kr. En annan idé, som framlades den 18 juni, gick ut på att Vasa skulle placeras i en torrlagd del av viken mellan Skeppsholmen och Kastellholmen. Den 3 november fattade Vasanämnden principbeslutet att skeppet våren—försommaren 1961 skulle lyftas enligt den konventionella pontonmetoden och antog Neptunbolagets erbjudande om medverkan. Bolaget beslöt att tillfälligt flytta de hydrauliska domkrafterna på sina pontoner Oden och Frigg till dessas sidor för att minska påfrestningarna på Vasas skrov vid lyftet. Pontonernas reservdeplacement ansågs tillräckligt för att klara skeppets trimning. På Vasaarbetets tekniska sida kan vidare noteras att fotograferna Bengt Börjesson och Tage Arnsbjer under hösten gjorde försök att ta un-dervattensfotografier av Vasaföremål, varvid användes tre 1 000 watts strålkastare under vattenytan. Den 22 juni kunde konservator Tore Boström vid riksantikvarieämbetet redogöra för en ny träkonserveringsmetod, som då prövats ett halvår och möjliggjorde att skulpturer och andra träföremål från Vasa kunde konserveras utan att krympa eller spricka och utan att ytan deformerades genom att ytskiktet flagar av. I stället för att som tidigare pensla endast ytan med polyetylenglykol övergick man till att helt förtränga vattnet och ersätta detta även i de inre, friska delarna av träet med polyglykol, som stagar upp de nedbrutna cellerna och hindrar krympning och sprickbildning. Man har också funnit det möjligt att direkt till detta preparat sätta konserveringsmedel, i första hand natriumpentaklorfenolat, som skyddar träet 224