men de av åldern nedsatta krafterna räckte ej till. Han var medvetslös under praktiskt taget hela sjukhusvistelsen. Hugo Alfvén var född i Stockholm, var elev vid musikkonservatoriet 1887—1891, studerade för Lars Zetterquist, Ces. Thomson i Bryssel och J. Lindegren och var violinist i hovkapellet 1890—1893. Han ägnade sig därefter åt komposition fram till 1910, då han utnämndes till director musices i Uppsala, en befattning som han innehade i 28 år. Ännu längre, fram till 1947, var han dirigent för elitkören Orphei Drängar. Han ledde vidare Allmänna sången i Uppsala 1919-—1931 samt 1934—1938, var dirigent för Uppsala blandade studentkör 1934— 1937 och för Siljanskören från 1904. Från 1921 till 1943 var han förste förbundsdirigent i Svenska sångarförbundet. År 1917 promoverades han i Uppsala till fil. hedersdoktor. Hugo Alfvéns utomordentligt rika musikaliska alstring omfattar symfonier, kantater, orkestersviter, scenmusik, festspel och uvertyrer, balettmusik, ballader, körverk och romanser. Under många turneer och gästspel utomlands framträdde han både som orkesterdirigent av egna verk och som bejublad körledare. Åren 1946—1952 publicerade han sina memoarer i fyra delar och visade i dem en spirituell och sällsynt medryckande berättartalang. Om Hugo Alfvéns tondiktning skrev i Svenska Dagbladet Kajsa Rootzén bl. a.: ”Hans representativa verk — de må nu vara för orkester eller för kör eller för bådadera på en gång — röjer klart att hans tonkonst har sin styrka inte bara i en raffinerad kolorit utan lika mycket i en fast och smidig arkitektur, att med andra ord Alfvéns behärskning av formen var lika beundransvärd som hans schwungfulla färgläggning. Dock var det ju framför allt som virtuos färgblandare, som en orkesterpalettens mästare han i viss mån bildade skola. Han fick omsider flera efterföljare i en något yngre generation, särskilt då det gällde typiskt nordiskt stämningsmåleri. Åtskilliga svenska rapsodier har tillkommit sedan ‘Midsommarvaka’ presenterades 1908 men ingen har blivit så festlig i stämningen, så mustig och så verkningsfull som detta Alfvéns opus. Och vad andra hem-bygdsskildrare än må ha haft att ge och meddela i sina symfoniska landskapsbilder, så har de knappast dclgett oss det med sådan orkestral glans och elegans som Hugo Alfvén i sina, i ’En skärgårdssägen’ och i fjärde symfonien, kallad T havsbandet’.” Per Hallström En av de aderton i Svenska akademien, författaren Per Hallström, Nacka, avled den 18 februari i den höga åldern av 93 år. Han var den siste nittiotalisten i svensk litteratur. Han debuterade som författare redan 1891 och hans sista bok, en essaysamling, utkom så sent som 1952. Hans litterära produktion omspänner alltså mer än sex decennier. Per Hallström utbildade sig i unga år till ingenjör. Efter studentexamen 1883 genomgick han tekniska högskolan 1883—1887 och var sedan bl. a. en kortare tid verksam som kemist i Philadelphia. Efter återkomsten från Amerika hade han några år anställning som amanuens i telegrafstyrelsen och det var under dessa år hans första litterära arbeten tillkom. Dessa blev så uppmärksammade att han 1908 invaldes i Svenska akademien, vilken han alltså tillhörde i över ett halvt sekel — ett absolut rekord i akademiens annaler. Under ett decennium, från 1931 till 1941, var han akademiens ständige sekreterare och från 1922 till 1946 var han ordförande i dess Nobelkommitté. I hans stora produktion ingår bl. a. några dramatiska arbeten som även uppförts på svensk scen: Greven av Antwerpen, utgiven 1899 och uppförd 1905, Bianca Capello, utkommen 1900 och uppförd 1901, En venetiansk komedi, utgiven 1901 och uppförd 1904, samt Erotikon, som utkom 1908 och uppfördes året därpå. Bland hans övriga arbeten kan nämnas Thana-tos (1905), Gustaf Sparverts roman (1903), En skälmroman (1906), Gustav III och Karl XI (båda 1918) och Nessusdräkten (1919). Ett jättearbete innebar hans översättning av Shake-speares dramer i tolv band. I en minnesartikel i Svenska Dagbladet skrev Gösta Attorps bl. a.: ”Gestaltskapare i egentlig mening kanske man inte kan kalla Per Hallström, därtill brister det honom oftast i sinne för det enkelt konkreta. Han formar inte figurer på de stora dramatikernas och romanförfattarnas vis; i stället ser han in i själarna, rakt till botten, och vad han sett med sin allvarliga blick, därom handlar hans berättelser. Han är novellist; det har aldrig varit hans sak att vandra epikerns slingrande vägar. I stället har hans konst bestått i att för några korta stunder slå följe med en medmänniska — en stads-skrivare i revolutionens Frankrike, en avsigkommen godsägare i Norrland — för att vi därpå plötsligt skall säga oss ha varit i kontakt med något djupt och väsentligt, sett hjärtat naket.” 275