Amerikanska Tokioambassadens bil med pressekreterare James Hagerty omringad av uppretade demonstranter vid ankomsten till Tokio den 10 juni. Hagerty fick räddas i helikopter. Vid bilen hans livvakt. UTRIKESPOLITISK ÖVERSIKT Av redaktör SVEN BERGER Vid början av det nya decenniets första år rådde en avvaktande stämning men också vissa förhoppningar om att den internationella situationen skulle kunna förbättras. Stormakterna hade kommit överens om att åter förhandla ”på högsta nivå” och hade fastställt ett datum. En konferens skulle inledas den 16 maj, och i mitten av januari tillkännagavs, att den amerikanske presidenten Eisenhower skulle besöka Sovjetunionen 10—19 juni. Förläggandet av denna svarsvisit på den ryske regeringschefen Krusjtjevs besök i USA hösten 1959 till en tidpunkt omedelbart efter förhandlingarna i den franska huvudstaden tydde på att Washington och Moskva åtminstone räknade med ett nyttigt meningsutbyte vid toppmötet. Utsikterna till omedelbara konkreta resultat ansågs däremot små. Västmaktsregeringarnas allmänna uppfattning överensstämde snarast med den åsikt som den brittiske premierministern Macmillan hade uttryckt, nämligen att man borde ta sikte på en hel serie toppmöten, som kanske efter hand skulle kunna lägga grund till vissa uppgörelser under förutsättning att diskussionerna så vitt möjligt hölls fria från propaganda. I förgrunden stod nu liksom tidigare Tysk-landsproblemet — speciellt den av Krusjtjev frambesvurna Berlintvisten — samt nedrustningsfrågan. Förhandlingarna skulle sålunda komma att röra sig om ämnen, där fundamentala motsättningar fortfarande rådde såsom man hade blivit varse vid föregående års utrikesministermöte i Genève. Deklarationer av Krusjtjev de första månaderna 1960 vittnade om att han vidhöll sina krav på en västmakts-reträtt från Berlin och i händelse att motparterna vägrade dra sig tillbaka godvilligt förr eller senare ämnade försöka göra deras ställning i Västberlin ohållbar som följd av en rysk separat fredstraktat med Östtyskland. Krusjtjevs uttalanden, som visserligen inlindades i generella förklaringar om Sovjetunionens önskan att förbättra det internationella läget, föranledde en hårdnande hållning särskilt på amerikansk sida. Den 4 april sade amerikanske utrikesministern Herter i ett tal, att det upprepade sovjethotet mot Västberlin hade försämrat atmosfären. Han tilläde, att västmakterna i Paris skulle klargöra sin beslutsamhet att försvara sina rättigheter i Västberlin. Biträdande utrikesministern Dillon formulerade denna 343