De tre västmaktsledarna de Gaulle, Macmillan och Eisenhower ser märkbart bekymrade ut när de diskuterar Krusjtjevs beteende vid toppkonferensen i maj i Paris. ståndpunkt ännu skarpare. I ett tal den 20 april sade han, att Västberlin inte skulle ”utlämnas åt slaveri”. Både Herters och Dillons deklaration visade, att USA i samförstånd med sina allierade starkt tvekade att vid toppmötet förhandla med utgångspunkt från det i Genève 1959 framlagda budet om ett eventuellt provisoriskt Berlinavtal. Tyngdpunkten lades åter på västmakternas gamla förslag om återförening av det delade Tyskland genom fria, alltyska val. Som svar pä dessa signaler höll Krusjtjev den 25 april ett tal i Baku, där han angrep Herter och Dillon. Han sade, att deras tal ”gav en förnimmelse av det kalla krigets andedräkt”. Själv förnyade han kravet att västmakterna skulle samtycka till ett fredsfördrag med Tyskland i dess helhet, vilket också skulle betyda avveckling av ockupationsregimen i Berlin. Ville de inte förhandlingsvägen gå med på detta, skulle de ändå förlora tillträdesrätten till Västberlin som följd av en kommande separatfred mellan östblocksstaterna och ”Tyska demokratiska republiken”, vilken genom traktaten skulle få ”full suveränitet över hela sitt territorium”. I Bakutalet berörde Krusjtjev också mycket kritiskt läget vid en konferens i nedrustningsfrågan mellan fem väst- och fem öststater, vilken hade börjat i Genève den 15 mars. I dessa förhandlingar, som hade avtalats 1959 (se SvD Å. 1959, sid. 347), deltog USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike och Italien samt Sovjetunionen jämte Bulgarien, Polen, Rumänien och Tjeckoslovakien. Då konferensen öppnades upprepade sovjetdelegationen Krusjtjevs förslag från 1959 om total avrustning. Västmakterna framlade åter sina tidigare motförslag om nedrustning i tre etapper och betonade starkt nödvändigheten av betryggande internationell kontroll. Konferensen ajournerades 29 april till 7 juni. Ännu hoppades man i allmänhet, att de hårda förpostfäktningarna inför fyrmaktsmötet inte skulle förhindra verkliga förhandlingar. På en del håll förmodade man, att ryssarna kanske ställde upp maximikrav för att få en prutmån, men i början av maj inträffade händelser, som skulle komma att nedfrysa relationerna väst— öst till det kalla krigets temperatur. I ett tal inför Högsta sovjet den 5 maj meddelade Krusjtjev, att ett amerikanskt flygplan fyra dagar tidigare hade nedskjutits över Sovjetunionen. Han lämnade först inga närmare uppgifter, och amerikanska regeringen, som inte tänkte sig för, gick i en fälla. Från Washington meddelades, att man saknade ett plan, som den 1 maj hade startat från en bas i Turkiet med utrustning för meteorologiska observationer. Krusjtjev spelade nu ut ett trumfkort; han upplyste, att piloten Francis Powers i USA-planet, en rekognosceringsmaskin av typ Lockheed U2, hade räddats vid nedskjutningen nära Sverdlovsk i Uralbergen och var i rysk fångenskap. Powers uppgavs ha erkänt, att han sänts ut på spaning och skulle landa i Bodö i Norge efter förrättat värv. Myndigheterna i Washington gjorde nu en helomvändning, de bekräftade U2-mannens uppdrag och förklarade dessutom, att USA:s underrättelsetjänst sedan fyra år hade bedrivit flygspaning invid och över Sovjetunionens gränser med plan av samma typ i syfte att reducera risken för överrumplande ryska angrepp. President Eisenhower tog på sig ansvaret, ehuru verksamheten från fall till fall hade satts i gång av underrättelsetjänsten, och utri- 344