skick, och i december utfärdades dekretlagar om upprättandet av en konstituerande församling, som skulle fungera till dess armén — man hoppades på hösten 1961 — kunde överlämna makten till en genom allmän rösträtt vald nationalförsamling. Konstituerande församlingen bestod av Nationella enhetskommittén samt ett representanthus. Partierna fick återupptaga sin verksamhet, och i representanthuset inträdde ett stort antal medlemmar av det gamla kema-listiska Republikanska folkpartiet under sin ledare Ismet Inönü. Denne hade kraftigt motsatt sig Menderesregimens politik men inte aktivt deltagit i statskuppen. Gürsel och Nationella enhetskommittén förbehöll sig vetorätt mot konstituerande församlingens beslut. Kommunistisk infiltration pa Kuba Fidel Castros vänsterregim på Kuba, som hade bildats 1959, antog under 1960 en extrem karaktär. Den knöt nära förbindelser med Sovjetunionen och det kommunistiska Kina och visade häftig fientlighet mot USA. Kuba och Sovjetunionen slöt ett handels- och kreditavtal. Handelsutbytet omfattade främst kubanskt socker och rysk olja. På sommaren anlände de första ryska tankfartygen till kubanska hamnar, och då ägarna till de amerikanska, brittiska och nederländska oljeraffinaderierna på ön vägrade att ta befattning med råvaran från Sovjetunionen, nationaliserade Castros regering de utländska bolagens anläggningar. Senare konfiskerades ett stort antal andra utländska företag och nästan all egendom på Kuba i USA-medborgares ägo. USA svarade med att stoppa sin import av kubanskt socker och avbröt efter hand praktiskt taget hela sin handel med Kuba. Från Sovjetunionen erhöll Castroregimen också vapen, och i juli antydde ryske regeringschefen Krusjtjev att Sovjetunionen var beredd att ge Kuba militärt bistånd med raketvapen, om ”de aggressiva krafterna i USA” försökte intervenera. President Eisenhower svarade, att detta vittnade om avsikter att ”låta Kuba spela en roll för att tjäna ryska intressen på västra halvklotet”, men USA skulle aldrig tillåta ”upprättandet på västra halvklotet av en regim dominerad av den internationella kommunismen”. Eisenhowers deklaration innebar en ak- tualisering av Monroedoktrinen, och Krusjtjev genmälde att denna hade förlorat all giltighet, ”den är död och bör begravas”. Som svar härpå förklarade utrikesdepartementet i Washington, att Monroedoktrinen hade samma värde nu som när den proklamerades år 1823. Det hette vidare, att doktrinens syfte att förhindra varje utvidgning till den västra hemisfären av främmande despoti stöds av det interamerikan-ska säkerhetssystemet, Organisationen för de amerikanska staterna (OAS). Då Castro inför FN:s säkerhetsråd anklagade USA för ”ekonomisk aggression”, hänsköt rådet tvisten till OAS. Många av de latinamerikanska staterna var dock tveksamma och röjde åter sin gamla misstro mot USA. Vid ett utrikesministermöte som OAS höll i Costa Rica i augusti fördömdes varje främmande intervention i den västra hemisfären, men Kuba nämndes ej uttryckligen som hotat av inblandning. Under höstsessionen i FN:s generalförsamling ägnade Krusjtjev och Castro varandra demonstrativa vänskapsbetygelser. Washington ansåg, att Moskva också uppmuntrade Castro till att stödja revolutionärer i det övriga Latinamerika, och då revolter utbröt i Guatemala och Nicaragua beordrades USA:s flotta att patrullera havet mellan Kuba och Mellanamerika för att förhindra intervention. Castro beskyllde i sin tur USA för att hjälpa kubanska ”kontrarevolutionärer”, främst tusentals flyktingar i Florida. Ny pakt med USA vållar kris i Japan En ny säkerhetspakt med USA förorsakade 1960 en kris i Japan. Den tidigare pakten, som hade ingåtts 1951 och trätt i kraft 1952, hade givit USA rätt att efter västmakternas separatfred med Japan alltjämt hålla trupper i detta land. En stor del av dessa styrkor hade senare dragits tillbaka, men i synnerhet betydande flygförband hade stannat kvar. En utbredd japansk opinion betraktade pakten som en inskränkning av nationens suveränitet, och USA försökte ta hänsyn till klagomålen. Ett nytt sä-kerhetsfördrag, undertecknat i Washington i januari 1960, hade mera karaktären av allians mellan jämställda parter. Vidare hade USA försäkrat, att kärnvapen inte skulle baseras i Japan utan föregående konsultation med dess regering. Den japanska socialistiska oppositionen ansåg dock, att regeringschefen, Nobosuke Kishi, borde ha insisterat på japansk vetorätt. En agitation för neutral utrikespolitik tog ökad omfattning. Den nya pakten godkändes i maj av japanska representanthuset men först efter att Kishi låtit polis utvisa socialisterna ur parlamentet, där de etablerat ”sittstrejk”. Under 23 353