städer. ”Ultras” tågade åter ut på gatan, men även muselmanerna demonstrerade och trängde i stora skaror ut ur sina kvarter i Alger med den gröna FLN-flaggan i täten. Blodiga sammanstötningar inträffade mellan museimaner och europeer. ”Ultras” hade tydligen inte något fog för sitt påstående att den museimanska civilbefolkningen önskade integration med Frankrike och endast av fruktan för FLN:s hämnd hade undvikit att i större omfattning visa denna inställning. Händelserna syntes också visa, att de Gaulle näppeligen kunde ”gå förbi” FLN. I de tal han höll under årets sista dagar begärde han enträget klart förtroende-votum och antydde, att han var redo att förhandla även med de algeriska rebelledarna. Inom FN framförde det afro-asiatiska ”blocket” med ökad styrka krav till förmån för FLN men begärde förgäves att generalförsamlingen skulle förorda en folkomröstning under internationell kontroll. I den resolution som antogs underströks dock algeriernas rätt till självbestämmande, och för första gången fastslogs ett visst ansvar för FN härvidlag. Divergenser mellan Moskva och Peking Trots att motsättningarna mellan väst och öst åter starkt framträdde 1960 fortsatte sovjet-ledaren Krusjtjev att plädera för fredlig samexistens i den mening som Moskva inlade i dessa ord. Häremot reagerade Peking. Den kinesiska partipressen började redan på våren med viss spets mot den aktuella ryska tolkningen av kommunismens teser lägga ökad tonvikt på en doktrinär uppfattning. Det hette, att man måste kväva all ”revisionism” och stärka den revolutionära andan. Pravda ingick i svaromål utan att direkt nämna motparten. Frågan gällde i hög grad den rätta uppfattningen om krig som ett medel att främja socialismens utbredning. I juni diskuterades bl. a. den frågan vid ett möte i Bukarest mellan representanter för ett fyrtiotal kommunistiska partier. Peking hade åberopat Lenins tes att krig mot det kapitalistiska systemet är oundvikliga, men Krusjtjev framhöll nu att man måste betänka att ”det socialistiska lägret” hade betydligt förstärkts. Det borde kunna segra utan väpnad kamp, och krig måste undvikas därför att kärn vapnen innebar ett förintelsehot över alla stater. Samma spörsmål togs upp då ledare för 81 kommunistiska partier samlades i Moskva med anledning av revolutionsjubileet den 7 november. Kina företräddes här av presidenten Li Shao-chi. Däremot uteblev partiledaren Mao Tse-tung, som vid en liknande generalmönstring i Sovjet 1957 oreserverat hade betygat Sovjetunionens ledarskap. Överläggningarna omgavs med sekretess. Först i början av december bekräftades officiellt, att de hade ägt rum. Det hette, att man ”utbytt erfarenheter och inhämtat uppgifter om de olika partiernas ståndpunkter”. Något senare offentliggjordes en mångordig deklaration, som delvis var allt annat än entydig. Tonvikten låg emellertid på fredlig samexistens med i stort sett den ryska motiveringen. Krusjtjev syntes sålunda ha hävdat sin linje, men i deklarationen förekom alternativ och nyanseringar, som låg närmare Pekings synpunkter, bl. a. i fråga om krig och fred samt beträffande kolonialismen. Statskupp av armén i Turkiet Natten till den 27 maj gjorde armén i Turkiet revolt efter en flera veckors kris med studentdemonstrationer och kravaller, som regeringen hade besvarat med drastiska undantagsbestämmelser. Statskuppen leddes av förre arméstabschefen Kemal Gürsel. President Celal Bayar och premierminister Adnan Menderes jämte regeringens övriga medlemmar arresterades, likaså hundratals av deras främsta anhängare. Oroligheterna och armérevolten utgjorde kulmen på långvariga inre motsättningar. Menderes makttillträde efter Demokratiska partiets seger vid valen 1950 hade hälsats som ett genombrott för den parlamentariska demokratien i Turkiet, men den nya regimen hade snart hemfallit till maktmissbruk. Den hade undertryckt pressfriheten, utövat påtryckningar på domare och förändrat valsystemet till sin egen fördel. Ett tilltagande missnöje rådde också med regeringens ekonomiska politik. Vid den snabbt genomförda omvälvningen i maj bildade general Gürsel en militär junta, Nationella enhetskommittén, och en provisorisk regering. Själv blev han också provisorisk statschef och överbefälhavare. I oktober började på interneringsön' Yassiada i Marmarasjön en process mot Menderesregimen. Här stod omkring 400 personer åtalade för landsförräderi och brott mot författningen. Rättegången pågick vid årsskiftet. Omedelbart efter statskuppen hade Gürsel lovat återställa demokratiskt styrelse 352