NORDEN DANMARK Av redaktör ERIK LARSSON Folketingsvalet blev den stora politiska händelsen i Danmark under år 1960. Finansminister Viggo Kampmann, regeringschef och ledare av det socialdemokratiska partiet efter avlidne statsminister H. C. Hansen, lät redan tidigt på året förstå, att det eventuellt kunde bli val till folketinget före mandatperiodens utgång i maj 1961. Det rådde dock länge ovisshet inte bara om den exakta tidpunkten utan också om det över huvud taget skulle bli ett val i förtid. När regeringen rekonstruerades i samband med att Kampmann, som dittills skött både stats- och finansministersysslorna, vid månadsskiftet mars —april officiellt utnämndes till statsminister, togs det på sina håll som ett varsel om att den ämnade sitta tiden ut. Men efter en arbetsfylld vårsession i folketinget kom beskedet på hösten. Valet skulle hållas den 15 november, och det betecknades — inte obefogat — som ett skatteval. Spekulationerna och valkampanjen kretsade inte desto mindre i mycket stor utsträckning kring frågan om den s. k. trekantregeringens vara eller icke vara. Trekantregeringen var en både överraskande och säregen produkt av majvalet 1957, efter vilket socialdemokraterna med 70 mandat fick till stånd en koalition med radikale venstre (14 mandat) och retsforbundet (9 mandat). För de båda mindre partierna ansågs alliansen på grund av starkt skiljaktiga uppfattningar i ideologiskt fundamentala frågor innebära en svår påfrestning på förtroendet mellan väljarkår och partiledning. Socialdemokraterna uppnådde emellertid vad de åsyftat, en socialdemokratiskt ledd regering med en tämligen betryggande majoritet i det 179 platser starka folketinget, där för övrigt fem mandat brukar betraktas som opolitiska. Den borgerliga oppositionen mot trekantregeringen utgjordes av konservative folkeparti (30 mandat) och venstre (45 mandat). Trots divergerande åsikter i vissa frågor samarbetar de båda partierna intimt sedan ett tiotal år. I ett gemensamt program hösten 1959 deklarerade de sin syn på förhållandet medborgaren— statsmakten. De lade också för budgetåret 1960 —1961 fram ett förslag om skattelättnader på omkring 800 miljoner kronor, grundat dels på besparingar i de statliga utgifterna, dels på en långsammare ökning av det ständigt växande budgetöverskottet. Regeringen gick med på en skattelättnad på 250 miljoner kronor. Inför novembervalet återkom oppositionsblocket med förslag om en skattelättnad på inemot 800 miljoner för nästa budgetår. Några av huvudpunkterna i regeringens officiella skatteprogram gick ut på proportionell beskattning för en större del av skattebetalarna, förenklad inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt införande av källskatt. Även radikalerna och retsforbundet presenterade förslag till reformerad beskattning. Därmed hade de båda småpartierna också demonstrerat den fria ställning gentemot socialdemokraterna som de med tanke på välj arunderlaget var angelägna att hävda inför valet. Danmark hade, liksom övriga västeuropeiska länder, fått del av det allmänna konjunkturuppsvinget. De goda tiderna blev också inför den 15 november det mest framträdande argumentet från regeringshåll för fortsatt förtroende åt ”trekanten”. Tidpunkten för mobiliseringen av väljarna var också från andra synpunkter gynnsam för regeringen. Folketingsvalet skulle vara avverkat, innan eventuella kriser kunde komma till synes i arbetsmarknadens avtalsförhandlingar. Om valet kan också sägas att det i mycket hög grad blev ett TV-val, ett förhållande som var ägnat att gynna små partier utan stöd av en slagkraftig press och som säkerligen också bidrog till det livliga deltagandet. Rekorddeltagande I 1957 års val deltog 83,7 proc, av 2 772 158 röstberättigade. Vid novembervalet 1960 var antalet röstberättigade 2 822 683, och av dessa deltog 86,14 proc. Det innebär ett rekord för fria demokratiska val i fredstid. Vid valet 1943 var motsvarande procentsiffra 89,5, och vid valet 1945 noterades ett röstdeltagande på 86,3 procent. 362